Kära dagbok…
Det var tryckande värme igår på fredagen. Då kan en inte göra många knop. Jag försökte rengöra vår tvättmaskin som har fått en obehaglig lukt. Dessvärre hjälpte inte rengöringstabletten. Utöver det ägnade jag eftermiddagen och kvällen mest åt att skriva och softa. När jag tog paus i mitt skrivande gjorde jag det på ballen*, i sällskap av familjen Katt. Nä, än så länge känner jag mig inte ensam och allena. Regnet kom på eftermiddagen och framåt kvällen hörde jag nån åskknall. Värre var det för min sambo som gått till Skansen (friluftsmuseum och djurpark) när himlen öppnade sig, regnet vräkte ner och åskan gick. Hoppas de får bättre väder resten av dagarna!
Jag läste på kvällen och gjorde inget särskilt. Tidigare på dan hade jag kommit överens med Slottsfrun om att göra ett besök på Slottet som idag och det är där jag är nu när det här tidsinställda inlägget publiceras. Jag behöver ta upp potatis och plocka lite hallon.
Igår åt jag rester till middag, i kväll blir det nog nåt godare. Det är ju trots allt lördag. Rapport kommer! Men först en sammanfattning av den sista stunden i Motala, hemfärden och hemkomsten i onsdags.
Resterna var helt OK till fredagsmiddag. Potatisen var förstås vår egen. Citrus övervakar mig från ena köksbänken.
∼ ♦ ∼
Onsdagen den 17 juli 2019
Det kändes sorgligt att bryta upp från Motala i onsdags. Jag hade börjat kalla det Hemma igen. Mycket förvirrande eftersom Hemma ju är Uppsala för mig sen 1982. Innan vi lämnade ”Brona”, sjön, båtarna, bilarna, kanalen och allt det andra for vi till Viblomman. Där köpte jag röda och vita rosor och så åkte vi upp till kyrkogården en sista sväng. Först fick Ester och Harry, som är mammakusinen B:s och C:s föräldrar, var sin ros. Resten hamnade hos mormor, morfar, mamma och pappa. De rosa rosorna var fortfarande fina.
Så startade färden hem. Först gick allt bra, men ett par, tre mil utanför Motala var det nån som tyckte att det var en fin förmiddag för att klippa dikesgräset med maskin driven av en traktor. Vi kröp fram länge och väl. Bilköerna växte såväl framåt som bakåt och vi hann bli både kissnödiga och kaffesugna. Vi svängde därför in till Stora Hammarsundet för ett toabesök och för att beundra utsikten. Fast ”Brona” är ”Brona” och alla andra broar kan slänga sig i väggen.
Vi önskade att vi hade haft fika med oss ändå, för det var ganska vackert, men vi kom överens om att stanna på första bästa fikaställe vi såg. Det visade sig vara Stockshammars Köksdesign och inredning för där hade ett kafé öppnat. Och vi blev inte besvikna. Vi fick underbart goda laxsmörgåsar med rikligt med grönsaker. Dessutom tog vi en lång och rejäl titt på vad butiken hade att sälja och fick en del idéer om hur vi skulle kunna göra om vårt eget kök. Där fanns också massor av roliga inredningsprylar – lampor, tyger, mattor, burkar med mera. Hit åker jag definitivt igen! Och den som vill hitta bra presenter till nån som gillar retroprylar i ny tappning gör det med all säkerhet här. Vi fick till och med titta in i affärsinnehavarnas kylskåp, ett rött SMEG, förstås…
Resten av hemfärden gick utan större fördröjningar. Vi stannade vid ICA Väst för att köpa middagsmat och jordgubbar. Nåt mer avancerat än kallskuret blev det inte. Lite senare på kvällen öppnade vi en flaska Barolo och drack var sitt glas till några bitar ost medan vi såg kvällens avsnitt av Sju sidor av sanningen.
Vi har båda insett att vi har gått upp mycket i vikt. En vägning visade för min del en viktuppgång på fem kilo sen jag sist vägde mig (nån gång i våras). Det måste jag definitivt ta tag i – fast inte just nu på semesten, det får bli till hösten. Annars får jag inte åka hissen på Stockshammar…
Jag får inte väga mer än 400 kilo…
∼ ♦ ∼
Med hemkomsten tog semesterns första resa slut. Jag har fått så många fina minnen från den. Tack Anna för att du gjorde den här resan med mig. Den hade inte alls blivit så ljus och fin utan dig.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 