Ett inlägg om en bok.

Med maj månad kom värmen och dessutom vännen FEM på besök. Nästa år firar vi 50-årig vänskap. Det är aldrig komplicerat att umgås med FEM, för hon är en lika stor boktok som jag. En hel del av tiden hon var och hälsade på tillbringade vi precis som vi gjorde när vi var barn – tillsammans, men med var sin bok. FEM hade för övrigt med sig en kvartett pocketböcker till mig. Tack! Nu har jag läst den andra boken i den högen, Matthew Pearls bok Danteklubben.

Det här är en historisk kriminalroman som utspelar sig i Boston i USA år 1865. Boken inleds med att en högt uppsatt domare hittas mördad. Kanske inte så konstigt i sig, en domare kan vara en person med många fiender. Men sättet han är mördad på är väldigt annorlunda. Kroppen har legat i fyra dagar och blivit svårt angripen av insekter. Det här mordet följs sen av andra, även dessa utförda på makabra sätt. Samtidigt har Danteklubben bildats vid Harvarduniversitetet av fyra litterära storheter. En av dem, poeten H W Longfellow, har just översatt Dante Alighieris verk Den gudomliga komedin till engelska. Longfellow har regelbundet träffat sina tre kollegor för att diskutera detta arbete. Plötsligt inser de fyra att morden verkar ha förebilder i Den gudomliga komedin och de blir delaktiga i jakten på mördaren.

På Goodreads har jag sneglat på antalet stjärnor som folk som har läst boken har gett den. Jag har inte läst några recensioner. Sneglingen på stjärnorna var mest för att se om jag skulle känna mig korkad eller inte. Antalet utdelade stjärnor av läsarna varierar stort. Det vill säga, många har gett lågt betyg, många har gett högt betyg. Själv sällar jag mig till dem som ger boken ett lågt omdöme. Jag har jättesvårt att komma in i handlingen. De mest spännande delarna är när mordoffren och mördarens tillvägagångssätt beskrivs. Referenserna till Dantes verk skulle ha kunnat vara en perfekt inramning för en bok om seriemord, men tyvärr lyckas inte författaren alls här.

Toffelomdömet blir lågt.

Livet är kort.