Ett inlägg om en bok.

Tänk att det snart har gått en månad sen vännen FEM var och hälsade på! Lika länge sen var det jag senast köpte böcker på second hand för deras utsidors och titlars skull. För ett tag sen läste jag ut den ena boken, en ungdomsroman i fantasygenren. Nu har jag läst ut vuxenromanen med den spännande titeln Till Sara, sedan bränns allt!. Båda köpte jag hos Myrorna i Boländerna. Författare till boken för vuxna är Håkan Östlundh och jag har tidigare läst hans sju deckare från Gotland med stor behållning. Ytterligare en roman av honom har jag läst och gillade väl hyfsat. Den här boken om Sara förstod jag så snart jag såg den skulle få ett nytt hem på Main Street, men också att den skulle bli jobbig att läsa.

Sara Kvist har begravt sin mamma hemma i Sverige. Med sig hem till Los Angeles efter begravningen har hon ett paket som det står ”Till Sara, sedan bränns allt!” på.  I paketet finns mammans anteckningsböcker. Genom dem får läsaren – och Sara! – veta  hur det kommer sig att Sara inte har träffat sin mamma på 25 år. Det handlar om 1970-talet och skilsmässor, om att må dåligt psykiskt och om uppbrott. Som Sara ser det är det julafton 1973 som allt går sönder. Trots separationen har Saras föräldrar bestämt sig för att fira jul ihop – för barnens skull. Sen händer nåt och Saras mamma försöker begå självmord. Sara och hennes bror Erik skickas bort till släktingar, för pappa har jobb och nya flickvännen, horan Monika (Saras mammas ord), att tänka på. Det måste vara svårt det där, när en förälder säger sånt om den andra förälderns nya partner. Nånting gör att Sara berättar, men hon spottar inte som mamman har sagt åt henne att göra. Trots sin ringa ålder kan Sara tänka en liten aning själv. Hur Erik påverkas är mer oklart – fram till bokens slut.

1970-tal och 1990-tal varvas. Ibland är det lite svårt att ha koll på var i tiden berättelsen är. Men ganska snart klarnar det. Fram växer en historia där, som jag ser det, den kvinnliga huvudpersonen har värjt sig mot sanningen för att den har varit för svår genom att ta bort mamman ur sitt liv. Kanske är det skälet till att hennes eget äktenskap havererar efter sju år. Sara verkar velig, har svårt att bestämma sig för om hon ska berätta sanningen för maken Johan. När hennes otrohet uppdagas berättar hon delvis sanningen, konflikträdd som hon är. Men Sara har tur i livet, trots allt, för hon tycks alltid ha nånstans att ta vägen – även om hon själv inte ser det så.

Jag tycker att Sara är otroligt väl skildrad och förvånas rätt mycket över detta eftersom författaren ju är man. Men jag får en tydlig bild av Sara och hennes ”flykt” undan sanningen, ett sätt att överleva. Intressant är också kopplingen till Socialdemokratin och ”Folkhemmet”, nåt som ju sannerligen har sina sprickor. Övriga personer känns mer som glimtar. Fadern är mer ingående beskriven än modern, anteckningsböckerna till trots. Ändå får jag inget riktigt grepp om dem. Och det tror jag är medvetet gjort av författaren.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag är helt tagen.

Livet är kort.