Kära dagbok…

Plötsligt var det arbetsdag idag. Tänk så snabbt en finner sig tillrätta med att vara ledig… Hade det inte varit för ryggeländet skulle de gångna lediga dagarna kunna räknas till några av de bättre för min del. Jag har läst mycket och jag har ätit och druckit mycket och gott. Se till exempel den goda söndagsmiddagen som arbeterskan stod för (jag fixade bara lite smått som att duka och hälla upp vinet och nästan inget vid spisen – jag hällde på en klump dill samt salt!). Ugnen värmde visserligen såväl lax som sparris, spisen kokade potatisen, men det var sambon, som efter en lång arbetsdag, även skötte matlagningen.

Oj oj oj så gott med sparris med grekisk olivolja, parmesan och salt!

Söndagslaxen blev fina fisken till middag.

Tyvärr har jag inte varit utomhus mycket. Och värken har gjort mig trött. Men, som sagt, det har funnits flera glädjeämnen och tillvaron för min del har varit ganska lugn. Bara vid ett tillfälle fick jag våldsam hjärtklappning. Hjärtat slog emellertid ganska snart av på takten och började slå normalt igen. Nån ångest följde inte på det utan jag har fått må bra. OK, det sitter taggar i hjärtat som jag påminns om då och då. Nu har jag emellertid bestämt mig för att förlika mig med att de sitter där – jag är nämligen inte den som kan dra ut dem. Det finns kanske en och annan som skulle kunna rycka ut saker och ting, men jag har slutat förvänta mig det. Då är det bättre att göra som ”alla andra”, veta att det som gör ont finns där, men inte låtsas om. Nobody knows vad jag menar här mer än jag själv, så ingen behöver ge sig på nån egen tolkning. Nuff said!

Nobody knows vad jag menar här mer än jag själv.

∼ ♦ ∼

Det är skönt att vara ledig….

Sanningen att säga blev jag lite chockad av att det var arbetsdag idag. Inte trodde jag att det kunde vara så skönt att vara ledig. Jag hade till exempel förträngt att jag hade mitt första möte med nya Högsta Tjifen på förmiddagen. Men det gick bra, även om jag deltog ståendes. Utöver det har jag skrivit en dagordning samt jobbat med mitt nyhetsbrev som inte kommer ut nu på fredag utan nästa fredag. Ja, för snart infaller ju nästa ledighet. Av mina fyra lediga dagar då är sambon ledig tre, vilket är bättre än den gångna veckan när hon bara var ledig en.

På torsdag när Anna jobbar ska jag försöka ta mig ner till Slottet och Slottsträdgården om ryggen är bättre. På fredag byter vår tvåveckorssambo boende och då gör vi en utflykt till en klädaffär på landet, om mitt förslag följs. Fredag kväll har Anna annat för sig än att hänga med mig, så jag funderar på att kanske gå och ta en drink nånstans. Eller bara vara hemma. På lördag gör vi eventuellt en utflykt till landet igen, fast åt ett annat håll och för att titta på second hand-grejor. Sen blir det med all säkerhet även Slottsbesök lördag och/eller söndag också.

Men före ledigheten ska jag jobba. Den här måndagen passerade ganska snabbt. Efter jobbet hade jag klipptid. Det blev lite halvpanik i morse hemma när jag upptäckte att jag inte hade kontanter – min frisör tar nämligen inte kort. (Jodå, han arbetar vitt och slår in i kassaapparat och jag får kvitto, tro inget annat!) Anna brukar lämna sin plånbok hemma, så även idag, och jag messade och bad om ett kontantlån. Det gick bra. När jag sen kom till jobbet Swishade jag pengarna till Anna. Tänk, vad gjorde en tidigare utan mobil och Swish?! Ja… för det första hade en sån som jag nog alltid kontanter. Det har jag inte längre. Ett skäl till det är förstås säkerhet. Även om jag hade tagit en annan väg till jobbet för att passera en uttagsautomat vill jag inte ta ut pengar en tidig morgon i stan när där inte finns några väktare. Så otrygg känner jag mig i Uppsala! Men nu kunde jag i alla fall bli snygg i håret tack vare Anna – och Igor, min frisör, förstås. Och nä. Det kanske ser ut som om det inte är klippt och rakat särskilt mycket. Det är fel. Det är det. Och alla de små klippta håren sitter nu i min näsa, mina öron och mina ögon. PÖSS!

Oklippt.

Nyklippt!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.