Ett inlägg om en bok.
Jag förstod direkt när jag såg den lilla boken på Myrorna att jag ville både läsa och äga den. En lördag för ett par veckor sen blev den min för en tia. I morse läste jag ut Sofia Lundbergs Den röda adressboken.
Inköpet var inte bara föranlett av att jag behöver läsa annat än deckare. Det var bokens titel som sög sig fast i mina ögon. Min mamma hade nämligen en röd adressbok. Den var trasig och sidor föll ut, men se använda den nya jag hade köpt till henne ville hon inte. Min mammas röda adressbok ligger nu i ett fint skrin tillsammans med bland annat hennes kärleksbrev till min pappa.
Men nu var det inte mina föräldrar jag skulle skriva om utan boken. Bokens huvudperson heter Doris och är 96 år. Precis som jag har hon inga nära släktingar, men hon har haft en syster. Nu har hon Skypekontakt med systerdotterdottern Jenny i New York. I Doris röda adressbok, som hon har haft sen 1928, möter vi läsare alla spännande människor som Doris har tillhört Doris bekantskapskrets. För Doris har inte alltid varit en gammal tant som bor i Stockholm, en tant som ramlar och hamnar i en sjukhussäng. Hon har varit i såväl Paris som i New York och även i England. Om sitt liv skriver hon till Jenny för att Jenny blir den enda som ska minnas Doris och för att Jenny ska få dela Doris alla minnen. Ungefär så som jag skriver mina bloggar. Men ett av skälen till att jag skriver mina minnen i mina bloggar är att vem som helst kan läsa, för jag inte har nån nära släkting att lämna över mitt liv till. När jag dör, dör min släkt ut.
Ja, det finns mycket i den här boken som jag drar paralleller till. Men jag tycker också om boken för att den är välskriven. Trots att den tillhör genren feelgood har den ett visst spänningsmoment i sig. Slutet blir rafflande, om än på lite annat vis än en deckare. Doris är underbart skildrad liksom Jenny, medan övriga karaktärer är lättare tecknade och inte får så stora djup. Det är inget jag invänder emot, det passar utmärkt i den här boken. En liten invändning har jag och det är hur man gör hjärt-lungräddning – det har jag nämligen nyss lärt mig och det går inte till som i boken. Men… strunt i det. Jag grät när jag läste de sista kapitlen och det är ett gott betyg från en kall sten täckt av teflon.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Visst var den fin !
Jag ville inte att den skulle ta slut .
GillaGilla
Jag började gråta i slutet…
GillaGilla
Tror att jag läste boken för ca två år sedan och minns den snarare som lättläst än välskriven. Jag blev berörd då men det är inte mycket som sitter kvar i medvetandet. När det gäller HLR är väl problemet att så många olika tekniker och angreppsätt lärts ut genom åren, att de utvecklas och att det där för blir som det blir beroende på vem som utför och när i tiden.
GillaGilla
Alla har sin upplevelse av det vi läser och din och min är uppenbarligen inte likdan. Jag tycker att boken är välskriven, jag hittar inga stavfel och inga konstiga meningsbyggnader. Den har en historia som håller även om jag tycker att en del personer skildras lite lätt, precis som jag anger i mitt inlägg.
HLR utvecklas med tiden eftersom medicin och forskning går framåt. Jag väljer att följa de riktlinjer som finns nu och som jag lärde mig häromveckan – inte dem jag lärde mig på 1990-talet. Det ser jag inte som nåt ”problem” utan självklart. Utomlands och i Sverige kan tekniken skilja sig åt. I England gör man till exempel inga inblåsningar alls, medan man i Sverige numera visserligen mest har fokus på att hålla hjärtats elektricitet igång med kompressioner (30 st), men även gör inblåsningar (2 st).
GillaGilla
Vill understyrka att min kommentar inte var ett ifrågasättande eller kritik utan enbart en reflektion. Jag älskar att böcker kan ge så olika läsupplevelser och uppfattas på olika sätt, det är berikande. Därav även berikande att läsa hur andra upplever en text.
Jag ser inte heller utveckling som ett problem och försöker hänga med i vad som gäller. Det jag tänkte på är att gestaltningen av HRL kan (jag vet förstås inte) baserad på när boken skrevs eller vad karaktären fått lära sig av HRL. Dvs att tillämpning i av HRL inte allt är så som man önskar idag vare sig i berättelser eller i verkligheten.
GillaGilla
Och mitt svar var ett konstaterande, inte heller något ifrågasättande.
Boken kom ut för ett par, tre år sen, tror jag. En redaktör hade möjligen ”slagit ner på” beskrivningen. Eller inte. Scenen är inte ûberviktig i handlingen.
GillaGilla
Den där boken skulle jag kunna tänka mig att läsa. Får kolla på loppis ☺
GillaGilla
Synd att vi inte bor närmare varandra – du hade fått låna min. Men kolla på loppis, jag hittade ju min där. 😀
GillaGilla