Ett inlägg om en bok.

En serie deckare som jag har läst med stor behållning är Hammarbyserien av Carin Gerhardsen. Riktigt ruggiga böcker alla åtta: Pepparkakshuset, Mamma, pappa, barn, Vyssan lull, Helgonet, Gideons ring, Hennes iskalla ögon, Tjockare än vatten och Falleri fallera falleralla. Därför tvekade jag lite innan jag köpte författarens senaste bok, Det som göms i snö – den är ju helt fristående från Hammarbyserien. Nu har jag slagit ihop pärmarna och frågan är om jag gillade även denna eller inte…

Den här boken utspelar sig både 2014 och 2018. Berättarna är flera, en del både i dåtid och nutid. Själva storyn kretsar runt en trafikolycka i kallaste vintern. Dels är det en man och en kvinna som vänsterprasslar, dels är det en ung kvinna som får lift av en okänd man. Och så är det mannen som kör för fort. De tre bilarna närmar sig en ravin när olyckan sker. Nån lämnar nån att dö. Främlingarna förbinds med varandra – vare sig de vill det eller inte. Ingen av dem har hela bilden klar för sig, men nån vet uppenbarligen tillräckligt…

En kan säga att det här är mer åt psykologiska thrillerhållet än deckarhållet. För ju längre in i boken jag kommer desto mer förstår jag att historien inte är särskilt enkel. Först tycker jag att boken är spännande. Sen blir boken bara… väldigt bra. Kapitlen är relativt korta och det bidrar till att föra historien framåt ganska fort. Språket är inte tillkrånglat heller och karaktärerna är trovärdigt skildrade. Jag känner till exempel hur illa fyllona luktar, om en säger så.

Toffelomdömet kan inte bli nåt annat än det högsta. Den som vill läsa nåt riktigt spännande gör rätt i att välja den här boken.

Livet är kort.