Ett inlägg om en bok.

Bland Jan Fridegård-böckerna från mammas och pappas bibliotek hittade jag inte enbart fiktiva romaner (om än med viss verklighetsbakgrund). Där fanns också ett antal självbiografiska böcker. Självbiografin På oxens horn gavs ut 1964. Eftersom jag läser böckerna i kronologisk utgivningsordning blev denna den tredje boken av författaren för min del.

I den här lilla boken berättar författaren anekdoter från sin barndom. Det blir korta, nästan novellartade berättelser och inte nån typisk självbiografi. Stora och små händelser skildras, bland annat från Jan Fridegårds skoltid. Excentriska personligheter passerar revy och ett antal dråpliga situationer återberättas, men här finns också finstämd lyrik och vackert skildrad natur.

Det är i det senare, lyriken och naturskildringarna, jag tycker att författarens stilistiska styrka märks. Vidare är det förstås intressant att se de inlagda fotografierna. Jag är inte mycket för korta berättelser och noveller och här blir det onekligen så att jag får svårt att hålla ihop handlingen. Kanske hade Jan Fridegård varit en utmärkt dagboksbloggare..?

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.