Kära dagbok…

Tålamodsprövad Toffla, men en som tar ansvar att skaffa sig information.

Min arbetsgivare är Sveriges äldsta universitet. Kära dagbok, du vet ju också att jag jobbar vid dess IT-avdelning. Säger jag årtalen 1477 och 2018 kanske du förstår att det då och då blir… krockar. Jag lärde mig rätt snabbt (!) att allting inte går snabbt här. Ibland kan det vara långt till beslut eller långt mellan beslut och verkställande. Det är emellertid aldrig fel att pröva sitt tålamod understundom. Att lära sig… vänta och behärska sig. För oftast blir det bra sen när det väl blir. Dagen idag inleddes med några utropstecken vad gäller en upphandlad leverantör. Mellan utropstecknen, som skedde via e-post, deltog jag i ett stort och viktigt möte. Under mötet kunde jag konstatera att alla inte prioriterar som jag. Jag vet också att alla har ett ansvar att skaffa sig information, inte bara luta sig tillbaka bekvämt och läsa andras anteckningar. Det kanske var så en gjorde i skolan. Nu jobbar vi på ett universitet.

Här var jag – fast inomhus – på förmiddagen.

Vissa mig närstående personer ska nästa höst lämna grundskolan och ta klivet upp till gymnasiet. I kväll deltar jag i ett Öppet hus vid en av stans skolor som erbjuder en utbildning som kanske passar. Eftersom det handlar om IT är jag förstås intresserad av besöket av det skälet också. Intresserad därför att jag vet att vi skriker efter utbildat folk understundom och jag vill gärna kunna säkra tillgången. På nåt vis möts 1477 och 2018 även i mitt privatliv.

∼ ♦ ∼

En liten blomma i tanken till min fyllande vän.

Idag fyller en av mina numera före detta närmaste Uppsalavänner år. Av olika skäl blir det ingen uppvaktning idag, men jag har grattat per sms och jag ska bjuda på lunch nästa vecka. Presenten från mig levereras på fredag eftermiddag med ombud.

Ingen ska behöva fira sin födelsedag ensam, tycker både min sambo Anna och jag. Jag känner att det är olyckligt med alla krockar i livet. Det blir inte bara krockar mellan 1477 och 2018…

Du ska veta att jag i alla fall har tänkt på dig extra mycket hela dagen, möten, tjafs med leverantörer och annat till trots, vännen!

∼ ♦ ∼

Två tredjedelar av våra katter här hemma är för tillfället mycket sällskapssjuka. Jag pratar om Lucifer och Mini. Lucifer kan se rent olycklig ut när vi går och lägger oss eller går till jobbet. Mini är som bekant lite av ett häftplåster på mig. I morse, medan jag ännu satt ensam vid köksbordet, hade jag Mini till vänster om mig och Lucifer till höger på den lilla röda kökssoffan.

Mini till vänster…

…och Lucifer till höger.

När jag sen fick mänskligt sällskap vid bordet gjorde mor och son gemensam sak och satte oss under sträng bevakning. Sonen (Lucifer) bevakade mitt sällskap och modern (Mini) mig. Bara det att jag ju hade ätit upp min frukostyoghurt redan. Det kanske är därför Mini ser så olycklig ut på bilden nedan.

Modern närmast köksbordet bevakar mig, sonen bevakar mitt sällskap.

∼ ♦ ∼

I kväll gör jag alltså lite annat, så det blir inte mer skrivet här idag. Det här inlägget påbörjade jag hemma i morse eftersom jag skulle gå direkt till ett möte. Sen fortsatte jag skriva i korta omgångar under dagen när helst tillfälle gavs och tidsinställde publiceringen. Det är ju 2018, inte 1477.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.