Ett inlägg om en bok.

När jag väl började läsa Per Anders Fogelströms böcker var jag fast. Först läste jag Stad-serien (Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen), som jag hittade i min mammas bokhylla. Därefter lånade jag Kamrater-serien (Upptäckarna, Revoltörerna och Erövrarna) av en kollega, som tyvärr inte hittade den sista delen (Besittarna). Och nu har jag läst både första och andra delen i trilogin Barn-serien, en prequel till Stad-serien. Jag har alltså just slagit ihop pärmarna till Krigens barn, en bok jag fyndade på Myrorna i Boländerna i förra månaden.

I Krigens barn skildras åren 1788 – 1814, en tid när Sverige ofta var i krig. Krigen – och dess konsekvenser – skildras ur vissa stockholmares ögon. Vi får följa, mer eller mindre, såväl verkliga som fiktiva existenser. Genom dessa blir det en sedvanlig Fogelströmsk historielektion där jag andäktigt lyssnar läser. Krigsskildringarna är bitvis långa och dem hade jag klarat mig utan – samtidigt som jag ju förstår att de måste finnas – därav bokens titel. Men det är människornas historia som jag tycker är intressant, inte krigens, herrarnas eller krigsstrategikernas. Samtidigt… skildringen av Axel von Fersens lynchning är så… realistisk. Fogelström lyckas verkligen med att smälta ihop fakta och fiktion.

Toffelomdömet blir högt för denna den hittills mest omfångsrika boken av författaren som jag har läst. Jag rekommenderar samtliga böcker med varm hand!

Livet är kort.