Kära dagbok…

Kan Lucifer sova i bästefåtöljen så kan jag. Men han är sötare än jag på bild.

Halva den gångna natten sov jag i bästefåtöljen. Hjärtklappning efter Mea Culpa Major var mer än jag kunde hantera liggande i sängen. Att halvligga i fåtöljen gick bättre. Självklart googlade jag på hur jag kunde lugna mitt galopperande hjärta. (Vad det beror på vet jag och det går inte att googla på.) Jo, en skulle leta upp pulsen på halsen och trycka lätt för att dämpa takten. Till sist somnade jag, eller slumrade snarare, en stund. Sen kom Mini och ville ligga i knäet. När hon hade tröttnat kom Lucifer. Nånstans mellan klockan tre och halv fyra, tror jag, gick jag tillbaka till sängen och somnade som en sten. Sov drömlöst fram till sextiden. Klev upp duschade, åt yoghurt, drack kaffe och gick till jobbet.

Det går inte att bryta ihop på jobbet, men efter ett samtal med chefen tog jag jobbdatorn och gick hem för att jobba. Bättre att jobba så mycket jag förmår ensam vid datorn hemma, det är människor jag inte klarar av att möta. Jag kom ensam till den här världen och jag går ensam härifrån. Ridå.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.