Kära dagbok…

Prideveckans höjdpunkt ska vara paraden på lördagen. Jag har gått den så ofta jag har kunnat, men jag missade den det året pappa gick bort och ytterligare nåt år efter det. Däremot har jag gått i paraden åtminstone två gånger med tromboflebiter i benet. För mig är paraden inte nåt ytligt, men jag vet att det är de uppklädda, högklackade, glittriga glamourfigurerna som får uppmärksamhet. Inte en sån som jag. Och det är helt OK, jag deltar inte i paraden för att bli sedd på det viset. Jag deltar för att den är en symbol för den frigörelsekamp jag och framför allt dem före mig har fört. Dagens unga kämpar inte särskilt mycket, de har fått rätt mycket serverat. På gott och ont. Det är bra att de slipper kämpa för det jag tycker är mänskliga rättigheter. Men… många tar så mycket för givet och ägnar aldrig ens en tanke åt dem som offrade sina familjer, sin karriär och till och med sina liv.

Allt har inte bara varit glitter och glamour…

Vi gick upp till Tegelbacken, Anna och jag, för att titta på paraden en stund och sen hoppa in i ledet. Paraden startade vid Stadshuset, så det var nästgårds. Vi hade piffat oss med nya tischor och regnbågsslips respektive -fluga samt de fina sjalarna vi fick av I förra året. Eftersom det regnade på förmiddagen skenade jag ut och panikköpte var sin regnponcho och var sin skitful tröja. Vi behövde inte använda nåt av dem, som tur var… Visserligen kom en regnskur och åska senare, men då satt vi under parasoll i parken.

Anna väntar på paraden.

Anna och jag också väntar på paraden.

Som vanligt var Dykes on bikes först och som vanligt applåderade jag mest Stolta föräldrar till homosexuella barn. Om jag hade önskat mig nåt av mina egna föräldrar hade det varit att de nån gång skulle gå under den banderollen. Det var naturligtvis otänkbart. Vi hoppade in nånstans när vi såg Zeta och Timpa. Sen marscherade vi – och försökte undvika de värsta glitterpojkarna – ända till Stadion. Och där blev det som vanligt  ett stort… jaha. Det händer liksom inget när en kommer fram. En får inte ens en flaska vatten. Och kaffe fanns inte att uppbringa nånstans i Pride Park – förutom en massa konstiga avarter av drycken. Vi käkade var sin god halloumiburgare med pommes och drack några öl. Lyssnade och såg Conchita. Sen åkte vi hem till Lorden. Till nästa år har vi lärt oss att vi ska åka till hotellet efter paraden, vila, fräscha till oss och gå och äta innan vi åker till parken igen.

Dykes on bikes var först som vanligt i paraden.

Ett kjoltyg jag fotade i paraden.

Anna med en öl efter paraden.

Middag.

Vi lyssnade och såg på Conchita i alla fall.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.