Ett inlägg om ett krogbesök.

God gin och tonic, men för mycket is.

När gult läge inträder utträder vi. Det går inte att sitta hemma och älta saker i värsta junihettan. Fästmön och jag traskade ner till stan på lördagskvällen för att ta en drink och fundera över middag. Ingen av oss hade energi nog för matlagning och vad passar väl bättre att dränka sina sorger och låtsas vara ansvarsfri i än en GT? (Nej, vi blev inte fulla.) Vi gick till Churchill Arms, sex minuter hemifrån, eftersom vi vet att där serveras superb GT.

Anna bjöd på drinken och valde en Hernö till mig. Med lingon och enbär samt en svagt citrusdoftande Indian tonic hade drinken varit perfekt – om det inte vore för all is. Kall dryck en varm dag är gott, men mindre än hälften av isen hade varit tillräckligt.

Med uteservering och meningen

”OBS – Vi tar ej emot bordsbokningar, bara att komma förbi!

på webbplatsen i bakhuvudet hade tur och kunde slå oss ner under klibbiga träd, visserligen och i skuggan. Men ändå. Skönt att kunna sitta utomhus. Sen blev det så småningom trängre. En trio klämde sig ner vid ett bord för två intill vårt och när vi blev tillfrågade om vi kunde dela med oss av vårt bord valde vi att gå inomhus för att äta. Jag har liksom inte lust att dela bord med främlingar när jag befinner mig i gult läge.

Majskyckling med mycket ben och fyllning.

Vi var båda sugna på chips (pommes), men inte med fish. Jag valde därför det enda jag kunde äta från menyn som inte var smörgås eller förrätt efter att ha frågat om jag kunde få chips i stället för ugnsrostade grönsaker. Efter att servitrisen hört sig för hos kocken fick jag veta att det gick bra. Jag valde därför Roasted Spring Chicken, en sorts fylld majskyckling. Fyllningen skulle bestå av vitlök och timjan, jag trodde att det var vitlök och oregano. Kycklingen i sig hade inte mycket kött, utan var mest ben. Jag krafsade och rafsade och använde fingrarna och gnagde, men hur jag än försökte blev jag faktiskt inte mätt. Chipsen var i alla fall jättegoda och ett glas Fuller’s London Pride slank ner fint.

Citronsorbet nerslängd i ett glas med rabarber och biscotti.

Stackars Anna kände sig väl tvungen att bjuda och även beställa dessert till oss. Vi valde var sin olika dessert. Min skulle vara limoncello sorbet. Den serverades med biscotti och nerskurna bitar av rabarber. Hela desserten kändes ihopslängd i ett glas på fot. Min dessert var lika sur som jag, medan Annas var lika söt som hon. Nej, detta var ingen höjdare alls. Kaffet, som kom in före desserten, var dock gott och smakrikt.

Sammanfattningsvis kan jag säga att till Churchill Arms ska en gå för att avnjuta härlig, brittisk pubatsmosfär. Det finns det nämligen gott om inomhus. Och öl eller GT, förstås. Men se mat… nej, jag tycker att Churchill Arms ska ta bort tillägget

”gastropub

vid sitt namn. Det räcker så bra med bara pub. En enklare pubmeny, kanske med halloumiburgare som alternativ till vanlig burgare, vore lämpligare i min mening.

Toffelomdömet blir medel. De tre tofflorna är för drycken, chipsen och atmosfären.

Livet är kort.