Ett inlägg om en bok.

Sju böcker fick jag i födelsedagspresent. Tre av dem var från min sambo. Tack! Nu har jag slukat två av böckerna, en feelgood-roman och en psykologisk thriller. Blodlokan, som titeln är på den senare, är första delen i Louise Boije af Gennäs planerade Motståndstrilogi. Föredömligt nog var del ett på ”bara” cirka 450 sidor. Alldeles lagom.

Bokens huvudperson är den unga Sara som kommer till Stockholm från Örebro. Sara har fått jobb på ett kafé och bor inneboende i Sumpan. Varken jobb eller boende är toppen när allting plötsligt ändras genom mötet med den annorlunda, vackra och varma Bella som bor i en våning på Östermalm. Saras pappa har dött i en eldsvåda och hon plågas av sorgen. Stockholm skulle bli en nystart för henne och det blir det – på sätt och vis. Ganska snart händer konstiga saker runt Sara. Det är som om nån tror att hon vet nåt eller har nåt… som nån annan vill ha. Sara blir allt mer luttrad – eller sjuk. Vem kan hon lita på? Utöver Saras historia innehåller boken utdrag om autentiska rättsfall, en stor dos samhällskritik och så… trafficking och barnprostition.

Ja det är rätt mycket i den här boken och ändå stannar omfånget på, som jag nämnde inledningsvis, cirka 450 sidor. Författaren är annars känd för att skriva böcker på minst 600 sidor. Men mycket behöver inte betyda bra även om jag verkligen älskar Louise Boije af Gennäs sätt att skriva. Den här gången tycker jag emellertid att hon inte helt lyckas med sina karaktärer. Det är som att de skrivs ut ur handlingen när hon tröttnar på dem. Vissa händelser i boken känns inte heller riktigt trovärdiga. Men, men, kanske får allt sin förklaring i de kommande två delarna. Jag väntar förstås med spänning!

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

Livet är kort.