Kära dagbok…

En av mina stjärthalvor fick på nåder plats i Minis min skrivbordsstol igår kväll…

På Main Street i Uppsala bor i ett hus, på tredje våningen, familjen Katt. Familjen består av mor Mini, dottern Citrus och sonen Lucifer. De tre djuren är jääättegosiga. Eller ja. Mini har temperament och är envis som synden. Hon har en förkärlek för min skrivbordsstol, dessutom. Igår kväll fick på nåder en (1) stjärthalva av mig plats på stolen.

Lucifer är störst av dem till omfånget, fast inte tjock, enligt hans fostermormor. Han är nyfiken och gillar att spana på fåglar. Inte alltid så smidig, dock, men väldigt söt och har därför extranamnet Snuffe. Ganska genomskinligt är också hans strykande kring benen och sättet att lägga huvudet på sned – när han vill ha nåt ätbart. Ibland tar han lilla tassen till hjälp också.

Snuffe är onekligen söt.

När somliga vet att somliga har gjort nåt de inte får, men är lite nyfikna.

Citrus är äldst av syskonen, men minst. Hon kallas också Så jävla gullig. Igår fick hon ett nytt smeknamn av mig: Så jävla busig. Och nog visste hon att hon hade gjort bus när hon och de andra i familjen Katt betar av våra krukväxter en efter en. Igår kväll rev Snuf… Lucifer ner en av krukorna med penséer på ballen*. Det var bara att kasta resterna – allt var tuggat på. I morse noterade jag ytterligare en söndertuggad blomma i minirosbusken jag fick av Annas snälla mamma och hennes L i söndags. Växten var tuggad på sen förut och igår kväll var Citrus mest ettrig på den. Jag skrek och hon gömde sig, men kikade fram då och då. Även hon är nämligen väldigt nyfiken och hon avskyr till exempel stängda dörrar. I morse ville hon bli insläppt till sitt rum, det vill säga klädkammaren. När jag inte gjorde henne till viljes klättrade hon upp på skoputsarkorgen och började bita och riva i min nya orange jacka som kostade en miljon! Jädra katt! Men… oavsett allt bus – jag bara älskar dem, gosedjuren!

∼ ♦ ∼

Det var lite soligt idag, om än inte riktigt klart väder. På eftermiddagen började det regna. E och jag kom iväg i tid trots att han hade sovit över mobillarmet och jag hade skuttat i fel jeans på morgonen. Nej, jag är inte helt tillräknelig klockan halv sju. Idag blev det en del efterarbete genom kommunikationsövningen igår, jag fortsatte att uppdatera en extern webbsida och resten av tiden blev det nyhetsbrev för hela slanten – kolla av texter, jaga underlag, leta och fixa bild, lay outa, korrekturläsa. Kort sagt: förberedelser för publicering klockan tio i morgon förmiddag. Inte mycket mer att säga om det än att jag som vanligt bröt av mitt på dagen med pannkakor, grädde och sylt. Precis lagom tidigt tog jag lunch – så att jag skulle orka äta Annas kycklingköttbullar i kväll! Och det behövdes nåt stärkande, för min nya jacka fick kvalitetsprövas på vägen hem i regnet – den höll bra mot vätan. Nej, jag har aldrig påstått att jag är vacker. Medan matlagningen pågick var Nån utestängd från köket – av förståeliga skäl. Det var inte jag, mitt utseende till trots.

Pannkakor och Blodlokan = dagens lunch.

Jackan kvalitetsprövades.

Nån var utestängd från köket medan matlagning pågick.

Annas kycklingköttbullar med tillbehör = lyxmiddag!

∼ ♦ ∼

Igår hann Anna precis slå ner rumpan i sin bästefåtölj efter maratontvätten (jag är så tacksam!) för att se första delen av Morden i Sandhamn. Ganska spännande, men sisådär skådespelarinsatser var det, tyckte jag. Oavsett vilket, i kväll kommer den andra och avslutande delen av gårdagens film och det vill jag förstås inte missa.

Sisådär skådespelarinsatser, men jag vill ändå inte missa.

∼ ♦ ∼

Två glädjestrålande filurer i Motala hamn. Den till vänster är min morfar, den i vagnen är jag.

Och ja. Det är min käre morfars födelsedag idag. 114 år hade han varit om han hade levat. Han blev 86. Bakom sig hade han ett liv med hårt arbete redan som barn, undernäring och TBC, men också ett liv med många syskon, min mormor och min mamma. Jag saknar dem alla, men glömda är de inte!

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen

Livet är kort.