Ett inlägg om en bok.

Den allra första av mina födelsedagsböcker att bli läst var en bok som passar en riktig boktok. Jag hade noterat titeln nånstans, blivit nyfiken och satt upp Frida Skybäcks bok Bokhandeln på Riverside Drive på min inköpslista. Sen fick jag den – plus två böcker till – i födelsedagspresent av min sambo. Det var inte svårt att välja den här boken som premiärbok av presenterna. Tack älskling!

Charlotte Rydberg har förlorat sin man i en olycka, hennes mamma är död och hennes pappa har en ny familj. Det finns inget mer än det egna företaget som binder henne till Sverige. Och företaget kan hon sköta på distans med viss hjälp. Därför blir valet inte så svårt att dra till London. Charlotte har fått ärva en bokhandel och ett hus av sin moster Sara, en släkting hon aldrig har träffat. Det är en märklig samling folk i och kring bokhandeln och rörelsen i sig står på ruinens brant. Av nån anledning bestämmer sig ändå Charlotte för att försöka rädda verksamheten. Samtidigt vill hon veta mer om sin moster – och sin pappa.

Det här är en sån där bok som jag helst ville sträckläsa. Och det kunde jag nästan göra, eftersom jag var ledig i så många dar. Några avbrott blev det visserligen – det finns ju nåt som heter verkliga livet. Jag gillar stämningen i boken, jag gillar språket, jag gillar människornas kärlek till litteraturen. Lite mindre gillar jag den i den här typen av böcker obligatoriska kärlekshistorien mellan man och kvinna, men okejrå, här finns även en lesbisk – eller bisexuell(?) – tjej som är promiskuös. Två berätteler i en bok blir det också eftersom Charlotte söker efter familjehemligheter. Det funkar alldeles utmärkt och det är inte utan att jag tänker på min egen Englandsvistelse, ett par år innan Charlottes mamma och moster bodde där på 1980-talet…

Toffelomdömet blir det högsta. 

Livet är kort.