Ett inlägg om en film.

På helgerna brukar det inte vara mycket att se på TV. Eftersom jag hade grejat en massa hela dagen igår hade jag förberett mig för en kväll på sofflocket tillsammans med en bok. Men hur det nu än var fastnade jag vid en film, The Theory of Everything (2014). Den två timmar långa filmen gick på SvT 1 .

Filmens huvudperson är Stephen Hawking, den lysande astrofysikern som tidigt drabbades av ALS. Stephen Hawking fick veta att han hade två år kvar att leva när han fick diagnosen. Han lever fortfarande och är idag i 75 år. Filmen är biografisk och baserad på en bok som hans före detta hustru Jane Hawking skrev om parets liv tillsammans. Paret träffades som studenter vid Cambridge under 1960-talet. De gifte sig trots att Stephen fått diagnosen. Stephen fortsatte med sin forskning och blev mycket berömd. Men han blev också far till tre barn. Hustrun Jane fick ta allt praktiskt ansvar för såväl barn och hem som sin man, en situation som förstås blev ohållbar i längden. Paret gick så småningom skilda vägar. Icke desto mindre är det ett kärleksfullt porträtt Jane tecknar av sin make, vars kropp allt mer kollapsar. Först är det händer och fötter, så småningom även talet. Men hjärnan är lika skarp som alltid.

Jag tycker att skådepelaren Eddie Redmeyne gör ett helt lysande porträtt av Stephen Hawking. Han fick också en Oscar för sin prestation (Bästa manliga huvudroll). Det jag gillar med hela filmen är att det inte blir så där Hollywood-gråtigt. Saker och ting – och personerna, inte minst – skildras för det de är. Hela tiden kommer nya problem och svårigheter, men Stephen och Jane kämpar för att möta och lösa dem. Filmen visar också de dilemman paret ställs inför. Fast lite kan jag inte låta bli att undra om… Om inte fanns… hur hade det blivit då..?

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.