Ett inlägg om en film.

För många år sen läste jag några av Marianne Fredrikssons böcker. Det var en kollega som rekommenderade dem till mig när jag hade en liten kris i livet. Igår visade SvT en filmatisering av en av dessa böcker, Simon och ekarna (2011). Boken kom ut redan 1985. Det är den första av författarens böcker som har blivit film. Fästmön och jag höll oss vakna genom hela filmen, kors i taket!

Filmen handlar om pojken Simon som växer upp i ett arbetarklasshem. Han är en drömmare och tycker om att läsa böcker hellre än att skaffa vänner. Faktum är att hans enda vän är en ek (inte ens plural…). Men så får Simon möjligheten att börja i läroverket och där blir han kompis med Isak, som är jude. Isaks föräldrar är rika, men hans mamma är psykisk sjuk och så gott som frånvarande som förälder. Vid ett tillfälle har mamman, som är livrädd för nazister, nästan ihjäl sin man och sonen genom att sätta eld på deras hem. Isak får bo hos Simon och passar snart bra in där – medan Simon passar bättre ihop med Isaks pappa. Det finns många hemligheter kring Simon och när de flesta av dem uppdagas söker han sanningen – och rötterna.

Det här en väldigt gripande film. Vid första anblicken verkar Simon ha ett bra liv, men han passar inte riktigt in (i slutet avslöjas ”allt”). Det var så mycket som var skamligt på 1930-talet. Och kriget… det förstörde så många av de människor som ändå överlevde det. Filmen har många bottnar och sätter igång en hel del tankar. Jag minns inte så mycket av boken, men i det här fallet kan jag i alla fall lova att filmen är mycket bra.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.