Ett inlägg om en bok.

Jag börjar närma mig slutet av de böcker jag fick i två proppfulla papperskassar den där marsdagen 2015 av vännen Agneta. Tack! Eftersom många av böckerna har varit/är tegelstenar (500+ sidor), har läsandet dragit ut på tiden. I kväll läste jag emllertid ut Elizabeth Georges deckare När ingen ser på strax över 600 sidor.

Den här gången är en seriemördare lös i London. Mördaren ger sig enbart på pojkar och det finns klara kopplingar till pedofili, förstås. Samtidigt som kommissarie Lynley jobbar tillsammans med Barbara Havers på fallet ser han fram emot att bli far för första gången. Men på jobbet blir det kaos när Lynleys närmaste chef är sjuk och chefen över honom släpps lös.

Jag bävade lite inför läsningen av den här boken eftersom jag har tyckt att amerikanska Elizabeth George är lite för pratig i sina böcker ibland. Ganska snart märkte jag att jag fick upp lästempot och att det mesta av pratigheten var borta. Det här är nog en av de bästa Lynley-deckarna, för den är både spännande och sorglig. Jag läste ut den på ett par, tre dagar – fast då läste jag naturligtvis inte hela tiden. Det var inte förrän cirka 30 sidor återstod som mördarens identitet avslöjades och det var inte jag som avslöjade den!

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.