Ett inlägg om en bok.

Från besöket på Tate Britain i London följde ett par böcker med hem, en tjock fackbok och en tunn roman. I kväll läste jag ut den tunna romanen Olivia, skriven av Dorothy Strachey och utgiven första gången 1949. Detta är en nyutgåva i pocket i den så kallade vintage classics-serien, utgiven av Penguin.

Den lilla romanen, för övrigt författarens enda, är på strax över 100 sidor. I centrum står 16-åriga Olivia, som sänds till Paris för att avsluta sin skolgång hos mademoiselle Julie och mademoiselle Cara. Olivia blir snart en av mademoiselle Julies favoritelever. Och en dag upptäcker Olivia att hon är förälskad i sin fröken. Mademoiselle Julies liv är emellertid inte så enkelt och självklart slutar det hela i… katastrof och död.

Idag är det här en ganska söt och oskyldig bok – katastrofen och döden till trots. Jag kan tänka mig att den sågs på med helt andra ögon när den kom ut. Jag älskar det vackra språket och känslorna som bara ryker ur bokens sidor, samtidigt som jag inser att det är aningen överdrivet – precis så som tonåringars känslor är än idag… Det är roligt att det ges ut äldre böcker och även böcker som kanske inte har fått så stor uppmärksamhet av olika skäl och böcker som kan vara lite smala.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.