Ett inlägg om en bok.

Riktigt sugen på en okomplicerad, men spännande deckare grabbade jag tag Henning Mankells bok Innan frosten. Det är en polisroman med Kurt Wallander i centrum. Eftersom jag har läst en del Wallander-böcker tidigare, men också sett många filmer var jag övertygad om att boken skulle vara rätt lättsam. Hmmm… en bok om läskiga mord är väl sällan lättsam, men den här tegelstenen på cirka 500 sidor läste jag ut på ett par dar. Tack, vännen Agneta, som gav den till mig för över två år sen!

Boken inleds med en hastig glimt från USA, för att sen utspela sig i Ystad. Där sätter nån eld på svanar. Kurt Wallander kollar läget tillsammans med sin dotter Linda, som om några veckor ska börja jobba som polisaspirant. Linda kan självklart inte låta bli att bli insyltad. För efter ett antal hemska mord på djur hittas en mördad forskare. I samma veva försvinner en av Lindas barndomsvänner. Märkligt nog har barndomsvännen och den mördade forskaren en koppling – som Linda hittar, trots att hon inte har börjat sin poliskarriär än.

Det här är riktigt bra. Nånstans hade jag nån förutfattad mening om att det här skulle vara en rätt enkel deckare. Det är fel. Storyn, spänningen, relationen mellan Wallander och hans dotter – allt är bara så rätt och trovärdigt skildrat. Och bara det att mörda i religionens namn vet vi ju har skett och sker sen länge. Det enda jag kan irritera mig på är att författaren blandar ”dom” och ”de” och ”dem” – och då menar jag inte enbart att han använder ”dom” i dialog. Men å andra sidan, Henning Mankell skriver inga fler böcker och den här boken var så bra att jag bortser från den denna inkonsekvens.

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.