Kära dagbok…

Jag vågade inte chansa och bjuda på hemtrampat till maten. Det blev en Barolo från vinskåpet!

Inte fan vågade jag chansa och bjuda Fästmön på ett gammalt, hemtrampat vin till maten! Att ha en skvätt av detsamma i maten var helt OK, men… Äh, jag öppnade en flaska Barolo igår kväll. (Det vinet kan du läsa om ifall du klickar på länken!) Italienskt vin till italiensk mat kan aldrig vara fel. (När får jag åka till Italien, tro?) Hur som helst vågade Anna i alla fall smaka ett glas hemtrampat till aptitretaren, som bestod av tre sorters snacks. Jamen fy te jäsingen så vi har frossat! Det är verkligen inte konstigt om jag känner mig tjock och tycker att magen väller över jeanslinningen. Vågen säger att av de 18 kilo jag gick ner i oktober-november förra året har fem återvänt. Efter den här helgen får det nog vara lite hejd på detta. Vågen gav svart på vitt. Insikt. Sen fattar väl både Anna och jag att veckan i London lär innebära ett totalt svullande, med öl och chips som bas. Men till dess… Totalt skulle jag behöva gå ner 20 kilo till. Det får bli mitt mål i höst. Den här hösten ska viktnedgången inte bero på sorg, utan på målmedvetenhet, dock.

Den lilla kinesiska skåen använde vi att lägga olivkärnor i.

Maten jag lagade var en av mina paradrätter. Jag har väl typ två totalt sett. I min receptbok, kallad Den Svarta Boken på min förra blogg, finns receptet på sidan 82. Italiensk pastasås heter rätten. Jag gör den på kycklingfärs och har naturligtvis utvidgat recepetet efter eget tycke och egen smak genom åren. Stående ingredienser, förutom färsen, är vitlök, krossade tomater, gul lök, tomatpuré, buljongpulver, oregano, basilika och italiensk salladskrydda. Och rödvin – minst en deciliter! Det är vinet som görs såsen vuxlig. Sen lägger jag till lite kryddor ibland. Igår hade jag en del stark paprika och berberi i, till exempel, samt två sorters peppar (vit och svart). En behöver inte ha så mycket salt i – buljongpulvret ger sälta så det räcker. Spaghetti kokade jag till. Jag skivade plommontomater och blandade dem med svarta oliver, olja och italiensk salladskrydda som sidogrönsaker. Vidare hade jag förstås riven ost, fast inte av den sorten jag hade velat ha.

Italiensk pastasås av vuxlig sort till lördagsmiddag.

Dessert efterfrågades förra helgen. Det hade jag inte tänkt på då, men idag fixade jag en tiramisú, bara så där. Eller… nja. Tack vare ICA Heidan och Glenn Strömberg, faktiskt. Icke desto mindre kan jag varmt rekommendera denna form av glassdessert. Ljuvligt god! Dessutom kom den i fina dessertglas av coupesort – som jag har saknat. Bara att diska och ställa in i skåpet sen. Bland alla andra glas jag har. Fast inga coupeglas, alltså.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kvällen avslutades med lördagsgodis – ja, det är sant! – och gloende på nån gammal brittisk deckare på TV.

∼ ♦ ∼

Jag läser, känner igen, får insikter. Jag hökar.

Idag vaknade jag först framåt klockan nio. Anna hade sen länge traskat till jobbet då. Jag grep mig an min bok på gång och fortsatte att ”höka” i sängen med kaffe. Nu är jag cirka 160 sidor in i boken. Jag noterar att Helen, författare och berättarjag, understundom slås av sin sorg. På ett ställe tror hon dessutom att hon håller på att bli hök – för höken är allt det hon vill vara: ensam, behärskad, sorglös och oemottaglig för skador. Känns igen!!! Jag känner också igen känsligheten inför för mycket rörelse, ljud och ljus. Det kämpar jag själv fortfarande med, över ett halvår efter mammas död. Jag orkar inte med de närboendes stollemusik (i mina öron), jag orkar inte med ett litet barns förtjusta skratt. Motståndet mot att gå ut, gå ut bland folk… Det där motståndet jag byggde upp under De Sju Svåra Åren och som jag hade börjat demontera. Men så dog min mamma.

Den där eldiga vreden som plötsligt drabbar Helen – och mig… Det känns som om all vrede jag nånsin haft samlar sig. Helen Macdonald beskriver den som ett av de fem stadierna av sorg. Hon behärskar sig. Däremot behärskar hon sig inte när hon plötsligt en dag inser att kikaren hon har lånat av sin pappa är nåt hon aldrig kan lämna tillbaka – pappan är ju död. Då skriker hon och vrålar – och omfamnas av mor och bror. För mig fanns Anna. Fast jag skrek eller vrålade inte, direkt. För mig fanns också vännen FEM och vännen Mia när det var som mest akut. När författaren skriver om känslan av overklighet, att världen har blivit oigenkännlig och det kommer att gå över… då slår jag ihop boken för idag. För just i denna stund är jag ensam, utan famn.

∼ ♦ ∼

Och nu ska jag vara modig på mitt lilla sätt. Jag har gjort lite nytta här hemma – bäddat rent, tvättat och hängt tvätt. Då får en vila en stund. Tyvärr är det inte balkongväder idag och förresten skulle jag inte finna ro där ute bland barnskratten. Men jag vågar visa dig en bild på mina fula ben från i fredags OCH en bild på mig i andra kläder än svarta… Frosseri? Insikt? Nej, personligt mod.

Detta bildspel kräver JavaScript.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.