Ett inlägg om en  film.

Vad är det som får två tanter i åldern 50+ att glo på en höstlig skräckfilm en vårlig lördagskväll? En orsak är att en stunds spänning i tillvaron aldrig är fel, en annan att utbudet TV-program på helgerna ofta är snudd på uruselt. I lördags kväll/natt orkade både Fästmön och jag hålla oss vakna ända till klockan… mycket sent för att glo på Halloween (2007).

Den här filmen är på sätt och vis en ny och omgjord version av filmen Alla helgons blodiga natt (1978). Men den är samtidigt en prequel, det vill säga tittaren får se vad som hände innan Michael Myers började mörda. Vi noterar att det fanns vissa varningstecken. När pojken Michael sen har ihjäl sen styvfar, sin storasyster och hennes pojkvän hamnar han på mentalsjukhus. Han blir långsamt sämre i sitt mående, tillverkar masker som han har framför ansiktet och slutar prata. Hans förtvivlade mamma, som förutom lillasystern, skonades (åtminstone till livet) från Michaels mordvåg, begår slutligen självmord. Michael blir kvar på sjukhuset och sluter mer och mer in sig i sin egen värld. Men en dag rymmer han. Och hans mål är att hitta sin lillasyster.

Ärligt talat trodde jag att det här mest skulle vara skit. Alla helgons blodiga natt från 1978 har totalt nio uppföljare och såna brukar vara rätt dåliga. Men faktum är att Halloween (2007)  är riktigt bra. Dels får jag som tittare se bakgrunden till att Michael Myers blev den han blev, dels blir jag vid flera tillfällen i filmen rädd.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.