Ett inlägg om ett vin.

Ett annorlunda och överraskande vin.

Trots att jag bara tog fram mat ur frysen tyckte jag att ett gott, rött och italienskt vin inte skadade att servera till maten. På lördagskvällen korkade jag upp en flaska Torraccia del Piantavigna 2005, inköpt i mitten av mars. Vinet kostade 149 kronor.

Största delen av vinet är framställt av druvan nebbiolo. Det har jag lärt mig är det italienska ordet för dimma, ett namn druvan fått eftersom det ofta är dimmigt när den skördas.

Här inne i köket var det inte särskilt dimmigt och jag intog vinet till kalkon. Lamm, nöt och vilt föreslår Systembolaget, som också skriver så här om vinets smak och doft:

”Mogen, nyanserad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av torkade tranbär, kakao, nypon, rosor, läder och nougat. Serveras vid cirka 18°C til rätter av mörkt kött. […] Mogen, nyanserad, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av russin, läder, nypon, tobak och pomerans.

Jag tyckte att vinet hade en vacker, tegelröd färg. Det doftade verkligen läder. I smaken noterade jag även lädret, men också en mer syrlig ton, vilket jag gissar är tranbären. Smaken överraskade mig lite. Vinet kändes inte alltför tungt och fylligt, men det var definitivt smakrikt och jag skulle kunna tänka mig att det är ett riktigt höstvin som passar till grytor. Vinet hade en annorlunda smak, helt klart. Senare provade jag vinet till både ljus choklad och lakrits. Det fungerade lika bra som till maten.

Toffelomdömet blir det högsta till detta annorlunda vin.

Livet är kort.