Ett inlägg om ett vin.

Fylligt och nötigt och nästan svart.

Ripassoviner blir jag allt mer intresserad av. I Valpolicella började vinodlarna experimentera nån gång på mitten av 1960-talet med sitt lätta vin. Till sist kom odlarna fram till att genom att ta druvskalen, som blivit kvar i ett fat där druvor för Amarone har jäst, och hälla ner skalen i ett fat med vanligt Valpolicellavin, startade en andra jäsning automatiskt. Jäsningen pågår i två till tre veckor, ungefär. Vinet tar till sig de smaker som finns kvar i skalen. Och HEPP! så föddes Ripasson, som genom den andra jäsningen blir kraftigare samt får högre alkoholhalt och syra.

Den gångna helgen har jag smuttat på Antiche Terre Venete Valpolicella Ripasso (2014), ett vin jag köpte i juli 2016 för 99 kronor. Priset har nu ökat med en tia till 109 kronor på Systembolaget, som skriver så här på sin webbplats om vinets smak och doft:

”Kryddig, något utvecklad smak med inslag av fat, torkade körsbär, muskot och pinjenötter.  […] Kryddig, något utvecklad doft med inslag av fat, torkade körsbär, pinjenötter och tobak. […]

Vinet sägs passa till rätter av lamm- och nötkött. Själv provade jag det till grönmögel- och vitmögelostar, stekt kyckling och choklad. Ripasson är fyllig och mogen i smaken. Den passar bra till de både salta och syrliga ostarna, men även till det ljusa kycklingköttet och choklad. Doften av tobak anar jag, men framför allt är det nötsmaken jag känner när dricker det. Färgen är mörk, nästan svart. Ett fantastiskt gott vin för ett bra pris, helt enkelt!

Toffelomdömet blir det högsta.

Livet är kort.