Kära dagbok…

Det blir sommartid om tre veckor, ungefär.

Tänk att vi redan är inne i årets tredje månad! Jag förstår inte vart tiden tar vägen ibland. Och om lite mer än tre veckor är det dessutom dags för sommartid, det vill säga vi ska ställa fram klockorna en timme här i Sverige. Ärligt talat tycker jag att sommartid är ett rätt idiotiskt påhitt. Syftet med tiden är att vi ska utnyttja mer av den ljusa tiden. Men en timme hit eller dit är mest irriterande, tycker jag. Ja, det är irriterande att hålla på att flytta alla tider på klockorna här hemma – först nu i mars och sen ska de flyttas tillbaka igen i oktober.

Nåt annat jag inte gillar med sommartid är ljuset. Jag har av och till rätt stora sömnproblem och i sovrummet ska det vara kolsvart om jag ska trivas. Med våren kommer ljuset och då förvärras ofta mina problem. Nästa vecka ska jag för övrigt skriva sömndagbok igen. Jag har gjort det av och till på uppdrag av min psykolog. Förra gången jag skrev var resultatet anmärkningsvärt. Den här gången hade jag hoppats på att det skulle bli bättre. Fast i natt var det dubbelt besvärligt: dels hade jag svårt att somna, dels vaknade jag sjuhundrafyrtioelva gånger när jag sen hade somnat. Jätteirriterande! Annars har de senaste två veckornas sömn varit bättre och mer jämn. Jag har inte vaknat lika många gånger om nätterna. Kanske har krampmedicinen gjort nytta, ändå, för inte vet jag alla gånger vad det är jag vaknar av nattetid. Ibland kan det ju vara kramperna.

Fredagsbullen var av rätt ordinär typ idag.

Arbetsveckan avslutades som så ofta med mitt nyhetsbrev. Det är roligt att kolla statistiken och se att så många läser det. Den första timmen var det ungefär en person/en titt per minut. På förmiddagen hann jag också med ett bra möte. Mycket avhandlades på kort tid. Ibland måste en ju liksom prata med varandra, inte bara mejla. Jag hann också städa undan på mitt skrivbord där det såg ut som ett bombnedslag. Och så fredagsfikade jag tillsammans med kollegorna på hörnet.

På eftermiddagen tittade en av kollegorna i huset in med en liten påse till mig. Jag fick en bok om Karin Boye med anledning av att det då, år 2000 när boken gavs ut, var 100 år sen hon föddes. Men jag fick inte bara boken utan också en historia kring vem som ägt den samt ett par artiklar om den spännande personen, en äkta bokoholist. Karin Boye har anknytning både till Uppsala, där hon studerade, och Motala, där hon jobbade vid Östra skolan. Stort tack till snälla L (som kanske, kanske läser den här bloggen..?)!

Trevlig överraskning från kollegan L idag!

Efter en intensiv arbetsvecka – och gårdagsnattens dåliga sömn – lär jag somna tidigt i kväll. Typat eftersom Fästmön tillbringar helgen hos mig och vi ju vill ta tillvara på varje möjlig minut. Planerna för helgen är ännu lite lösa. Ibland är det ju skönt att bara vara. Gissningsvis tittar vi på Andra chansen i morgon, lördag, om vi inte kommer på nåt bättre att göra. Jag tycker det har varit riktigt dåligt i år och det finns ingen låt jag ens gillar lite grann, knappt ens minns. Nä, då kan jag tipsa om att det kommer bättre TV-program nästa vecka. På onsdag den 8 mars, internationella kvinnodagen, är det dels säsongspremiär för Anja Kontors När livet vänder klockan 20 i SvT2, dels premiär för Rebecka Martinsson klockan 21 på TV4. Medan den förra baserar sig på verkliga människoöden är den senare baserad på fiktiva dito ur Åsa Larssons deckare. Anja Kontor är en känd Uppsalaprofil, men Åsa Larsson har också Uppsalaanknytning – hon är född här och hon har pluggat här. Jag gillar Åsa Larssons böcker och gissar att de är bättre än de åtta TV-avsnitten, fast jag vet ju faktiskt inte. Därför ska jag förstås glo.

Men ännu är det bara fredag och helgen ligger framför mig och dig som ett oskrivet uppslag i våra dagböcker… Min väg kanske bär in till Uppsala centrum och vem vet, kanske gör din det också..?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.