Ett inlägg om en bok.

I lördags fick jag en bok av vännen Jerry. Att ge mig böcker är bland de finaste presenter jag kan få. Har givaren dessutom skrivit på försättsbladet att det är en tacksamhetsgåva blir den ännu kärare. I kväll läste jag ut Hédi Frieds bok Frågor jag fått om Förintelsen, en sorts litterär FAQ sammanställd av en av kvinnorna som överlevde dessa hemskheter. Tack, Jerry!

Jag fick läsa den här lilla boken om 146 sidor lite i taget. Det var bitvis tung läsning. Men Hédi Fried har allt sedan hon tvångsförflytattades från sin hemstad, sattes i koncentrationsläger och befriats pratat och skrivit om och tänkt på sina upplevelser varje dag. Under 30 år har hon föreläst på svenska skolor. Hon har skrivit böcker. Varje dag har Förintelsen funnits – och finns – i hennes medvetande. Inte en dag utan dessa… hemskheter. Men ett sätt för henne att kunna gå vidare har varit att inte glömma. Hon skriver på ett ställe i boken att

”[…] Dagboksskrivandet blev en sorts självanalys. […] 

Som en av allt färre överlevande som finns kvar är det ett oerhört viktigt uppdrag hon har att inte bara skriva dagbok utan också berätta sanningen.

Det är obegripligt för mig hur en kan överleva det Hédi Fried blivit utsatt för – och överleva utan att bli galen. Hédi Fried blev psykolog till yrket. Om själva överlevandet och livskraften vi bär inom oss skriver hon:

” […] Så länge det finns liv i oss vill vi fortsätta leva, vad som än händer. […]

Hon skriver också om mottagandet i Sverige. Detta med maten, till exempel, känner jag igen från min egen familj. Inget fick kastas, mat sparades, gömdes och kylskåpen hos många överlevare var konstant överfulla. Befriarna här var snälla och nyfikna, berättar Hédi Fried, men de ville egentligen inte höra vad som hänt. Det är ett mönster hon känner igen i nutid: människor vill gärna ge av överflödet, men när det kommer till uppoffringar blir de mindre villiga.

Jag skulle kunna citera massor mer ur boken, men jag tycker att du ska skaffa och läsa den själv. Fast jag vill gärna runda av det här inlägget med några sista ord från författaren:

” […] Jag själv tycker att meningen med livet är livet självt. […]

Toffelomdömet om boken kan inte bli annat än det högsta. Vi får aldrig glömma.

Livet är kort.