Kära dagbok…

Riktigt stilig Clark Kent!

Bara för att en har semester behöver en inte slappa ihjäl sig. Den här dan har varit en bra blandning av nytta och nöje för mig. Det viktigaste när jag är ledig är att jag får ta saker i min takt och att jag slipper passa tider. Det första har jag gjort, det andra har jag nästan gjort. Jag har en tid att passa och det var på mitt eget initiativ: att hämta och skjutsa hem Fästmön från jobbet på seneftermiddagen. Kanske ville jag skryta lite – Gud förbjude mig, Elisabet! – över min nya bilklädsel. Fårskinnet är svart den här gången, det är inte trasigt och det är varmt för rumpa och rygg – med sittunderlag i frigolit under, förstås. (Sätesvärmarna är trasiga däremot, remember?) Clark Kent* är riktigt stilig! Jag blev så nöjd, faktist, att jag klarade av att småprata med en granne om fisk och skaldjur på vägen in från garaget.

Onsdagen började i långsam takt med kaffe och läsning i sängen. Det är ledighet för mig! Natten innan hade jag drömt en sån konstig dröm och den låg jag väl och funderade lite över innan jag satte fart. Idag stod det tvätt och renbäddning på agendan. Det gjorde jag och passade på att byta från svarta, randiga påslakan till blåa, randiga påslakan. Fantasifull som vanligt, med andra ord.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En specifikation från försäkringskassan som jag borde ha fått för en vecka sen.

Medan tvättmaskinen tvättade smutsiga lakan satt jag vid datorn och skrev i två timmar, ungefär. Jag kollade även jobbmejl, läste lite på intranätet samt kollade min tidrapport. Allt såg bra ut, så jag tog en dusch och tvättade mitt skitiga hår innan jag vågade mig ut till Clark Kent i garaget. Postboxen vittjade jag på vägen tillbaka och fann ett brev från Försäkringskassan. Det var en specifikation på en utbetalningen som Försäkringskassan gjorde för fem dar sen. Undras om det var Försäkringskassan eller Posten som var så snabb (NOT! Jag är ironisk.) att leverera detta. Det hade ju varit bra att få specifikationen typ dan före utbetalningen. Nu kunde jag emellertid logga in på Mina sidor och kolla och kanske är det onödigt att få papperspecifikation. Meeen… vis av andras olycka tycker jag att det känns säkrast med både hängslen och livrem i det här fallet.

I eftermiddag stod jag vid strykbrädan i säkert en timme. Jag tycker fortfarande att strykning inte är tråkigt och jag vill ha släta kläder. Hur andra gör är upp till dem och jag skiter fullkomligt i det. För mig skapar strykning lugn och ro och… nöjdhet. Fast visst önskar jag att jag hade plats för en mangel till mina dukar, handdukar, tygservetter och lakan, framför allt…

Nystruket!

Änglar på parad. Fast den största ängeln hänger hemma hos Anna. Den fick vara med på bild ändå.

Jag stod på mitt vanliga ställe och strök, det vill säga i gästrummet. Vid ett par tillfällen förnam jag en doft av lilla mamma – det här var nämligen hennes rum när hon kom och hälsade på. Idag bäddade jag förresten med ett underlakan jag fick i julklapp av mamma förra året. Det har jag knappt använt. Självklart grät jag en skvätt, för jag saknar fortfarande min lilla mamma. Att inte kunna ringa och berätta saker känns… nästan outhärdligt. Jag kan bara hoppas att hon är med och ser och uppfattar ändå. Det jag däremot inte saknar är oron för att det kanske har hänt lilla mamma nånting. Den slipper jag nu. Men ärligt talat skulle jag kunna ta den hellre än att mamma är borta för alltid. Fast det går inte, det är ju som det är. Jag får ge min sorg och saknad den tid som behövsr. Inte heller sorg har nån tid att passa, kan jag konstatera. Och så tittar jag på mammas änglar som paraderar på ekbyffén och fäller en tår till, kanske mer en glädjetår. Skulle lilla mamma tycka att jag har gjort lite fint med våra änglar..?

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.