Ett inlägg om en bok.

I kväll avslutade jag den fjärde och näst sista delen av Per Anders Fogelströms Stadserie, I en förvandlad stad. Jag är fortfarande lika förtjust i serien och känner en sorts separationsångest eftersom jag nu påbörjar den femte och sista delen. Jag undrar om mamma och farmor kände likadant? Det är ju deras böcker från början…

I en förvandlad stad utspelar sig åren 1925 – 1945. Tjugo år är lång tid i staden Stockholm som vid den här tiden ständigt förändras. Emelie är bokens huvudperson. Genom henne får vi läsare följa såväl den verkligen historien som den fiktiva, den om Emelies släktingar. I boken sker skotten i Ådalen och här finns svåra tider med lång och utbredd arbetslöshet. Det är faktiskt så att jag känner igen mycket i en av karaktärernas tankar och känslor, den arbetslöse Lennart som liksom jag själv använder böckerna som tillflyktsort när verkligheten blir för svart.

”[…] Och ständigt bar han på någon bok i ytterrockens innerficka och passade på att läsa ett stycke medan han väntade. Han läste utan plan och utan biavsikter, inte för att lära utan därför att läsandet blivit ett sätt att leva, ibland nästan en ersättning för liv. […]

Det här är en underbar serie. Dessutom är den inte enbart svart, som det kanske verkar av det jag citerade ovan. Har du inte läst serien, gör det! Och har du läst den för länge sen: läs om den!

Toffelomdömet blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag tyckte om...

Mina drömmars stad

Barn av sin stad

Minns du den stad

Livet är kort.