Ett inlägg om en bok.

I vintras snappade jag åt mig en bok av dåvarande kollegan Helena. Helena hade ett helt gäng böcker som hon skulle skänka till nån av de många bokhyllorna med skönlitteratur som fanns lite här och var på min förra arbetsplats. Jag hade aldrig tidigare hört talas om författaren, Carol O’Connell, så det blev en ny författarupplevelse för mig. Igår kväll googlade jag henne och skrev några rader om henne i förra inlägget. I morse läste jag ut boken Judasbarn. Tack, Helena!

Två tioåriga flickor försvinner. Kanske har de rymt? Det är i alla fall polisens första hypotes. Försvinnandena har emellertid många likheter med tidigare försvinnanden. Till exempel polisen Rouge Kendalls tvillingsyster. Systern blev bortförd och mördad och en präst fälldes för brotten. Märkligt nog sitter prästen fortfarande i fängelse, där han hela tiden sagt att han var oskyldig. Nu pekar allt på att han verkligen är det. Men vem är då skyldig? Titeln anspelar förstås på förrädaren Judas, en av Jesu lärjungar. I den här boken är det huvudoffrets bästa vän som ovetandes blir förrädaren, Judasbarnet…

Det är en ganska spännande och ruggig historia som berättas, men jag tappar då och då tråden under läsningen. Kanske handlar det om de många utvikningarna som jag har svårt att förstå har med berättelsen att göra? Samtidigt lämnas vissa andra trådar löst hängande. Nåja, detta är en bok som bland annat handlar om den närhet två syskon eller mycket goda vänner kan ha med varandra, en närhet som nästan är… övernaturlig.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.