Ett inlägg om en bok.

Min mamma introducerade mig för Helena von Zweigbergks böcker, i alla fall de böcker hon har skrivit som inte är spänningsromaner. Men ofta skildrar författaren spänningar av andra sorter i sina böcker. På Röda Korset i juni fyndade jag Ur vulkanens mun, en bok om ett äktenskap i upplösning. Det var väl inte precis världens gladaste och bästa bok att läsa just nu, men vad säger att en bok alltid måste göra en på gott humör? Jag blev beklämd och illa till mods.

Anna och Mats reser med sina barn till Sicilien. De har haft en tuff tid bakom sig. Ingen av dem verkar särdeles nöjd med sina liv, men Anna har hittat en källa till glädje i inredningsböckerna hon gör tillsammans med en gammal väninna. Egentligen har paret inte råd med resan. De gör den ändå, uppenbarligen för att försöka hitta tillbaka till varandra. Vistelsen blir emellertid allt annat än bra. De är båda sura och otrevliga mot varandra och barnen känner självklart av stämningen mellan föräldrarna. I stället för att svetsas samman som familj driver Anna och Mats varandra till en gräns där de nästan går till handgripligheter. Anna ägnar sig åt sexdrömmar per sms och Mats hånglar med en av hotellgästerna, dessutom.

Det här är inte bra. Eller nej. Boken och skildringarna är bra, men äktenskapet är åt skogen. Så fort en av parterna säger eller gör nåt tar den andra det som en anklagelse, ungefär. Sarkasmerna flyger i luften och respekten ligger på noll. I mina ögon är äktenskapet slut. Intressant är dessutom frågan om var gränsen för otrohet går. Går den vid tankar och ord i sms eller vid lite hångel?

Det här är en jobbig bok och det går inte att låta bli att känna igen sig. Det jag emellertid saknar är Mats tankar om saker och ting – i boken får läsaren hela tiden bara Annas. Men jag gillar uppenbarligen det svåra, för jag har nu gripit mig an uppföljaren!

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort. Ibland är det svårt.