Ett sörplande inlägg.

Vi fick en egen måne med lampa i, tack vare Anna! Jag tycker den är lite lik Lucifer.

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge, känns det som. Jag tyckte att vi hade väntat alldeles för länge på att äta kräftor, men igår var det äntligen dags. Kräftor och tillbehör var inhandlade sen länge och låg och hos Fänriken. Fiffiga Fästmön fixade en ursmarrig ostpaj och en egen måne åt oss, en måne som vi tände när det blev mörkt. Men härligt nog kunde vi ha kräftskiva på ballen*, för himlen var blå och kvällen ljummen! Och eftersom Anna hade varit våghalsig häromdan och fått upp nätet kunde även familjen Katt vara med. De hemmavarande barnen, mina bonussöner, intog sin middag i köket. Kräftor är inte deras grej. Vilken tur för oss, för då fick ju vi desto mer! Ett helt kilo åt vi. Krondillen var mest för syns skull, men doftade underbart.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När en ska äta kräftor på riktigt måste en dels bära hatt, dels bli lite i hatten genom att dricka snaps. Varje snaps ska åtföljas av en snapsvisa Vi följde reglerna, som synes… Jag lyckades till och med se ut som Tommy Körberg. Hur Anna ser ut vet jag inte, för på bilden hade hennes hatt glidit ner bakom glasögat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När mörkret sänkte sig tände vi månen och lyktor på bordet. Tänk att vi kunde sitta ute och äta!

Vi tände ljuslyktor på bordet när det blev mörkt.

Och som på beställning gled den riktiga månen upp bakom hustaken. En riktig augustimåne…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Katterna då? Ja de var förstås med ute på ballen, men de var bara måttligt intresserade av kräftorna – tills de fick smaka. Lucifer och Citrus blev helt tokiga i kräftor, Mini var lite fjär som vanligt. Och idag var de, liksom vi, ganska… trötta i mössan. Eller hatten… Blyhatten, för somliga (inga namn nämnda).

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballen = balkongen

Livet är kort.