Ett inlägg om en bok.

Det står fortfarande ett antal olästa deckare i min anglosaxiska bokhylla i gästrummet. Några av böckerna kommer från Siv och hamnade hos mig via hennes dotter Agneta våren 2015. Den verkliga brottslingen av Elizabeth George fick eller köpte Siv till julen 1999. I morse läste jag ut denna smärre tegelsten på nästan 600 sidor.

Den unga Nicola hittas mördad i en stencirkel. Inte långt därifrån hittas ytterligare ett mordoffer, en ung man. Kommissarie Lynley får i uppdrag – informellt av Nicolas pappa, en före detta polis – att hitta mördaren. Men den här gången har han inte Barbara Havers med sig. Barbara lydde inte order vid det förra fallet. Hon var nära att förlora jobbet, men undslapp med en degradering till konstapel. Lynley lyckades se till att Barbara inte blev arbetslös. Vänskapen dem emellan är emellertid hårt prövad. Naturligtvis kan Barbara inte låta bli att jobba med fallet ändå. Det visar sig handla om lögner, förstås, i musikalvärlden, men också om sado-masochism.

Jag gillar böckerna om Lynley och Havers, men tycker att de är aningen för tjocka. Det gör att handlingen skrider fram lite för långsamt för min smak. Det är inte riktig så att det är omfattande parallella historier som löper och att detta gör böckerna omfångsrika. Nej, det blir snarare lite… pladdrigt emellanåt. Författaren,  förvånande nog amerikanska (handlingen utspelar sig i England), har en otroligt stor produktion både före och efter den här boken. Den första boken om Lynley och Havers kom ut redan 1988. Den verkliga brottslingen kom ut 1999. Sen dess har författaren skrivit ytterligare elva böcker om paret.

Icke desto mindre är historien väl sammanhållen, om än i långsammaste laget. Toffelomdömet hamnar på medel.

Livet är kort.