Kära dagbok…

Min pelargon trivs på jobbet också!

Det händer att jag lovar – eller att folk förväntar sig – uppföljningar. Ibland är det både och. Men det är jag som driver den här bloggen och följaktligen jag som bestämmer vad jag skriver om. Trivsel tänkte jag lyfta på agendan. Jag tillbringar åtta timmar varje vardag, vanligen, på jobbet. Där är jag för att arbeta. Men det är ju roligare att vara på jobbet och arbeta om en trivs. Trivsel handlar om allt från lokaler och kollegor till arbetsuppgifter. Nu skulle jag kunna avsluta det här inlägget, för jag trivs på mitt jobb. Det gör uppenbarligen min pelargon också. Flera blomklasar har slagit ut ur den så ängsliga och lite trötta växten jag tog med hemifrån. Hemma, där de flesta andra av min krukväxter trivs, men inte jag själv…

Enkelt uttryckt innebär otrivsel att en måste förändra nåt så det blir trivsel. I och med Fästmöns flytt känner jag mig än mer lust att flytta jag också. Men den som vet hur det är – till skillnad från den som bara tror – vet att det inte bara är att flytta numera. För att få en hyreslägenhet kräver många hyresvärdar garantier för att hyresgästerna har fast jobb och inkomst. För att kunna köpa en bostadsrätt vill banken att en har fast jobb ifall en behöver låna. Då är det inte så jävla lätt att göra nåt åt saker och ting. Men jag hoppas och ber och ser tiden an. Jag har ännu mer än hälften av min provanställningstid kvar. Sen…

Jag åt fisk med mera idag och fick sällskap till lunchen av en före detta kollega. Boken fick jag därför lägga ner i väskan igen.

Idag på lunchen for jag till en av mina före detta arbetsplatser för att äta. Självklart träffade jag gamla kollegor, men det var inte planerat. En av dem slog sig ner vid mitt bord och vi kom att prata just om trivsel och otrivsel. Eller det blev så därför att jag undrade vilka som arbetade kvar och vilka som bytt jobb. Det glädjer mig att några favoriter fortfarande är där. Det gör mig ont att ett antal har slutat. Det glädjer mig att nytt blod är på väg in. Jag hoppas att ingen nånsin blir utsatt för mobbning, men tyvärr är det vanligare än en kan tro. Och inte bara bland barn, det sker även bland vuxna.

Det räcker med att den med makt mobbar så vågar ingen av de andra varken stötta eller protestera. Ingen vill ju hamna ute i kylan, bli av med jobbet. Att bli av med jobbet är bland det värsta som kan hända en människa, för du blir fråntagen en grund i livet. Dessutom kan en förlust av ett arbete leda till att du också blir av med ditt hem – har du ingen inkomst kan du ju inte betala hyran/månadsavgiften. Därför kan en stå ut med mycket och under lång tid. Tills det brister.

Jag blev både tåligare och hårdare under De sju svåra åren. Men jag har också blivit känsligare. Idag skulle jag inte tiga still om jag såg och hörde nåt som liknade mobbing. Jag har faktiskt redan reagerat på jobbet. Visat var jag står och att jag inte tolererar att nån inte respekterar andras känslor. Det innebär inte för den skull att jag håller med den förfördelade i sakfrågan, men var och en har rätt till sina känslor.

Sen kan vi finnas för varandra och stötta och lyssna. Vi är bara människor och vi är här och nu. Ibland behöver vi gå vidare också. Just för tillfället är jag på en jättespännande arbetsplats där jag trivs till 100 procent. Jag ser att här finns fel och brister, men inte värre än att det går att jobba med förbättringar. Här finns möjligheterna för mig och jag vill verkligen stanna och få fortsätta vara med i gänget.

Nånting som får mig att trivas i tillvaron är att läsa böcker. Jag hoppas att du har provat det nån gång. Böcker är riktigt goda vänner och kan också vara kollegor. Men de sviker och mobbar aldrig. I stället tar de mig ofta till platser jag aldrig har besökt. Igår blev det bokbyte, förresten. Jag var lite wild and crazy och bytte från en bok om poliser skriven av en svensk kvinnlig författare till en bok om poliser skriven av en svensk manlig författare. Så fantasifull är jag! (<== ironi)

Fantasifullt bokbyte igår.

Hur har DU det på jobbet och hemma? Trivsel eller otrivsel? Hur hanterar DU det? Skriv gärna några rader i en kommentar om du vill dela med dig av dina tankar!

Livet är kort.