Kära dagbok…

Räkmackan hos Katalin var enorm på flera sätt – stor, god och jävligt dyr.

Ibland blir det lite bakvänt när jag skriver dagboksinlägg här – därav den märkliga titeln. För det här inlägget handlar mest om gårdagskvällen och kanske minst om idag. Gårdagskvällen när jag var en av tio personer som strålade samman på Katalin för en återträff inklusive mat och dryck för den som ville. Nio arbetskamrater och en före detta sådan.

Den sistnämnda var jag. Jag hade förmånen att få dela dessa människors vardagar åtta timmar om dan under cirka ett halvår. Det var därför med spänd förväntan jag sniglade mig igenom gårdagen – och till och med utsatte mig själv för den alltid lika (nästan, i vart fall!) traumatiska upplevelsen att åka buss. På väg ner till stan efter jobbet, då när det kom några regndroppar och jag muttrade lite invärtes, satt jag bredvid en man. Vi talade inte samma språk verbalt, men med höjda ögonbryn, menande blickar och ett och annat flin blev trippen till centralen uthärdlig. Vad vi himlade om? Tja, det var allt ifrån att människor är som får ibland och ställer sig i skock, i vägen, till de tre motorstoppen bussen fick under den dryga kilometern. Ja, hade jag kunnat skulle jag ha promenerat, men min häl är inte samarbetsvillig på den punkten.

Nio arbetskamrater. Den tionde och före detta arbetskamraten, jag, fotade.

Allt detta glömde jag snart bort när folk så småningom droppade in. Vi blev tio vid bordet, två preliminära dök inte upp och övriga inbjudna var på semester eller upptagna med annat. Men å så jag uppskattade det här sällskapet!

Var och en av dessa människor är så härlig och speciell. Anette och jag brukade ha intressanta samtal om cyklister – hon som cyklist, jag som bilist. Leo… jaa… första gången jag kom in på hans kontor föll min haka ner på bröstkorgen… Vilket plejs! Jonas, retsam men så innerligt snäll och så illa behandlad. Henke… En eftermiddag stack han in huvet på min kontor och undrade lite pillemariskt om jag saknade nåt – typ en plånbok… Det gjorde jag! Eira, min ständiga motspelare i Wordfeud och den snällaste helpdeskmänniska jag har träffat! Fnissige Fredrik med sin underbart torra humor, en liten pojke med en hjärna skarp som en skalpell… Vi delar en fäbless för brittisk sitcom. Helena, som har så mycket divergerande på sin jobbtallrik men som ändå hade tid att bry sig när en och annan dag var svart för mig. Rebecca, som älskade att parkera sitt spädbarn i mitt knä varpå jag blev smått hysterisk men gjorde allt för att dölja det. Och så NK*… Världens bästa NK. Den allra bästa kollega och arbetskamrat jag nånsin har haft. Duktig, hjälpsam, stöttande, rolig och omtänksam.

En del av min stickade orm, den jag inte klarade av att avsluta själv.

Kvällen gick fort och så här roligt har jag inte haft på länge. Jag vet inte hur många tåg som missades. Leos katthistoria… NK:s skörbjugg… Och min orm. Jag fotade den innan jag kröp ner i sängen. Men först hade jag tagit en annan buss än den vanliga hem så att jag skulle få en tio minuter lång promenad med frisk luft. Och ja. Innan jag satte mig i bilen kollade jag att alkoholen hade gått ur kroppen.

(Det här inlägget skrev jag till största delen igår kväll, men jag har kompletterat det under en rast idag.)

*NK = Närmaste Kollegan 

Livet är kort. Många skratt kanske inte förlänger det, men det gör livet mer än uthärdligt.