Kära dagbok…

Aj aj i hälen.

Nä jag glor inte på sport – varken på TV eller i verkliga livet. Totalt ointresserad, faktiskt. Jag läser böcker i stället, det både roar och ger mig mer. Hur andra gör får stå för dem. Var och en gör sin grej, liksom. Min grej idag har varit att ta hand om kroppen – från häl till huvud.

I förra veckan gjorde en av mina två hälsporrar sig påmind. Jag orkar verkligen inte att ha ont IGEN och blev tipsad om en hälsporreklinik. Idag på förmiddagen gjorde jag paus på jobbet och tuffade tillsammans med Clark Kent* in till stan. Jag skulle få min första stötvågsbehandling. Det lät allt annat än skönt.

Först fick jag fylla i en hälsodeklaration. Jag, som tycker att jag är så frisk, kände mig plötsligt väldigt sjuk. Ingen av sjukdomarna är emellertid dödlig. Ont krut förgås inte så lätt, du vet. Medan jag berättade och tittade på tortyrbänken britsen skrev sjukvårdaren in saker i min journal.

Tortyrbänk.

Sen skulle jag undersökas. Det gjorde rätt ont, för sjukvårdare vet minsann var de ska trycka på Toffelfoten för att dess ägare ska pipa ömkligt. Jag fick också stå och visa min belastning. Inför stötvågsbehandlingen sattes tre stoppnålar akupunkturnålar i hålfoten – där en är som mest känslig, du vet… När smärtan klingat ut kom apparaten fram.

Stötvågsgrunkan såg ut som en locktång och lät som en slagborr. Sjukvårdaren var emellertid snäll idag och körde på lägsta varv. Det gjorde bra ont ändå, men jag fick beröm för att jag var tålig och stod ut. Jag låg på mage på britsen och stönade och höll krampaktigt om två handtag. Som plåster på såren – det blev inga sår – blev foten tejpad. Tejpen ska sitta på i tre till fem dar och på måndag ska jag tillbaka igen. Med tejpad fot behöver jag inte ha mina inlägg i skorna. Skönt, för det blev väldigt trångt…

Här var jag och min häl, bland annat.

En erfarenhet rikare är jag och jag måste nog säga att även om det gjorde ont – och gör ont nu (de första behandlingarna triggar smärtan) – tror jag på den här behandlingen. Den är nämligen mitt sista hopp. Eftersom den dessutom är svindyr (620 spänn per gång) ska jag kolla om min arbetsgivare kan ta en del av kostnaden, men jag är inte alls säker på det. Jag tar av skatteåterbäringen. Som tack för dagens behandling rev jag ner en ortopedisk plansch. Touché!

Jag jobbade naturligtvis både före och efter behandlingen, för även om jag är sjuk på pappret är jag inte det i mitt sinne. Men när jag kom tillbaka till kontoret intog jag en snabb lunch bestående av två mackor och kaffe. Jag läste några rader i min bok på gång. Det blev mest en massa diversejobb gjorda idag. Bland annat lite i kommunikationsplanen. Vidare tvättade jag en text och morrade över en annan som både jag och min uppdragsgivare tyckte blivit rätt sabbad av en annan texttvättare. Visst, texten kanske behövde tvättas, men inte så den blev solkig. Sen orkade ingen av oss ta striden och plötsligt var det solkiga stycket uthängt för allmän beskådan. Så kan det gå. Jag är i alla fall glad att mitt namn inte står under. Tröttsamt.

Dagens lunch. OK, mackan var köpt färdigbredd i plastförpackning, men notera att jag ansträngde mig och tog med tomater!

Håret är i alla fall snyggt.

Höjdpunkten kom mot slutet av dan. Jag hade tid hos frissan. Att lägga huvudet i M:s kompetenta händer är en riktig lyx och jag njöt när skallen blev rakad och klippt. Dock inte mohikanstyle, för det passar inte gamla tanter. En viss självinsikt har jag allt till skillnad från… nån, säkert. M kan göra underverk med mitt hår. Utseendet i övrigt går det inte att göra så mycket åt. Jag gillar det där citatet från bronsåldern:

Jag är tjock, du är ful, jag kan banta.

Det får mig att må bättre en stund. Sen ska en förstås ta såna gamla deviser med en nypa salt.

Dagens middag.

Middagen intog jag efter klippningen på McDonald’s i Fyra mackarnas hörn. Det blev nån chicken delight-historia med spinkiga strips och chili cheese. Donken var smockfull med ungar och föräldrar och TV:n stod på. Jag bara tog slut av alla ljud… Kletig blev jag om fingrarna och tröjan stinker frityr och fick dessutom en fläck. Jag borde tvätta, men jag orkar inte. Jag ska hasa ner i bästefåtöljen och kolla om Fästmön har några intressanta nyheter.

Nåt nytt hade inte hänt hemma mer än att jag hade fått brev från min snart före detta a-kassa. Som vanligt var brevet författat i en oförskämd ton och inte heller nu, fast jag har begärt utträde, slipper jag hotelser. Jag vet ju inte hur ST:s a-kassa är mer än att en av dem som jobbar där var trevlig vid första kontakten. Men ingen a-kassa kan nog vara mer snorkig i kommunikationen med sina medlemmar OCH handläggare på Arbetsförmedlingen än Akassan Vision.

Jag slipper snart Akassan Vision.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort. Det finns andra saker än sport i det.