Tisdag kväll den 13 maj och onsdagen den 14 maj 2025: A pot of gold?

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

 



Kära dagbok…

Det kom lite regn igår kväll och det var behövligt. Dessutom blev det en fin regnbåge. Jag undrar om det fanns nån pot of gold i dess slut. Gryta med guld, säger man kanske på svenska. Märkligt nog har jag inte hört uttrycket på svenska som sådant.

Jag var trött igår kväll också, så det blev inte så mycket läst. Det var knappt så att jag orkade fixa nåt ätbart. Tur att det fanns i frysen! Jag måste nog köpa hem några nödfallsmiddagar att ha på lager. I kväll levereras påfyllning av ett annat lager, vinlagret i vinskåpet. Nio flaskor rött från Apulien…

Sov ganska rackigt i natt och vaknade ett par gånger. Funderade på en jobbgrej, så det var stressrelaterat. Inte bra! Jag hade blivit bättre på att inte fundera på jobbsaker nattetid… Det funderade jag lite på under frukosten. Morgonens sällskap var Hopptisarna, och idag även Korpen. Den har börjat läskigt, boken. Eftersom det är en pocketbok är den lätt att ha med i ryggan till jobbet, men nu behövde den antagligen bara fraktas idag – torsdagar och fredagar jobbar jag ju hemifrån.

Onsdagsfrukost med Hopptisarna och Korpen

Onsdagsfrukost med Hopptisarna och Korpen.

 

Gröna kastanjeträd vid ån fotade från Nybron

Gröna kastanjeträd längs ån.

Onsdagen började lite tveksamt. Det var mulet, blåsigt och inte lika varmt som de senaste morgnarna. Men det var ändå behagligt promenadväder. Sånt ska ju vara lagom – inte för kallt (halt och snöigt) och inte för hett. Vid ån var kastanjeträden vackert gröna. Kastanjer är fina. Det fanns såna i lekparken utanför trädgården till huset där jag växte upp.

Jag blev väldigt yr när jag äntrade Carolinabacken, men jag överlevde. Grejen är att jag ofta blir lika yr när jag går nerför. Jag känner dock att kondisen har blivit skitdålig och att jag har lagt på mig väldeliga i vikt. Nej, jag väger mig inte längre om fredagarna. Om jag gjorde det skulle jag bli mcyket deprimerad igen. Tack och lov är ryggen betydligt bättre. Hälsporren lär inte plåga mig så värst heller de kommande dagarna eftersom jag ju jobbar på distans och inte behöver gå.

Nästan den första jag mötte idag på jobbet var Lisbeth, hon som egentligen heter nånting heeelt annat. Vi pratade om att göra en ny vinfika, men det får dröja ett tag på grund av diverse annat.

Redan i morse hade jag fått gårdagens artikel översatt, så jag la in den under dan på båda språken, redo att publiceras. Det var lite annat smått och gott att fixa med under dan, men bara två möten, det vanliga morgonmötet på Zoom och min arbetsgrupps veckomöte, som oftast är hybrid. Vi gjorde en planering för publiceringarna.

Idag var vi flera i vår arbetsyta och det märktes. Somliga har röster som skär genom märg och ben. Vissa har självinsikt om det, andra inte. Lunchen intog jag som igår och i förrgår vid skrivbordet, för då hade det blivit ganska folktomt. Min nya arbetsplats är också mycket varmare. Skönt att slippa frysa dagarna i ända.

Onsdagsskrivbordslunch på jobbet med Korpen

Onsdagslunch med Korpen vid skrivbordet på jobbet.


På eftermiddagen kunde jag äntligen befria mig från vårt jävla fakturasystem
. Systemet är gjort för folk som inte har nåt enda synfel. Det är helt omöjligt att se. Systemet är inte tillgänglighetsanpassat för fem öre. Och bara en sån sak att det finns för få licenser… Men… systemet för att begära befrielse från behörigheten var fan ännu värre. Det gick knappt att se alls hur man skulle göra. Jävla skitsystem, på ren svenska. Nu kom jag överens med Stora A – vi har skrivborden bredvid varandra – att mina fakturor kommer till honom. Det är inte svårt att hålla koll.

Utöver det fick jag ett annat jobbproblem på halsen, men ärligt talat är det inte jag själv som lider mest av det…

∼ ♦ ∼

Jag var hemma i god tid före klockan 17, vilket var det tidigaste klockslaget som vinet skulle komma. Hann faktiskt hem precis innan det blåste upp rejält och en kraftig regnskur kom. Vinleveranserna brukar faktiskt komma ganska nära klockan 17. Den här gången fick jag en avisering om att vinet levereras först runt 19.45…

Inte var jag så hungrig, men jag rev fram några kycklingkorvar ur frysen och åt med bröd, bostongurka och räksallad. I morrn ska jag gå och handla på lunchen och då ska jag köpa nåt smaskigt till middag – eller äta vid soffbordet medan jag glor på Förrädarna.

Grillad kycklingkorv m bröd bostongurka o räksallad Hopptisarna o Korpen

Onsdagskycklingkorv med Hopptisarna och Korpen.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… idag var det en mindre bra dag. Jag gillar inte att bli påhoppad för att man tror att jag tycker på ett visst sätt och jag gillar inte folk som pratar rakt ut och väldigt högt. Men kanske var jag mer lättirriterad idag eftersom jag hade sovit dåligt plus att jag har haft väldigt ont i ryggen i flera dar. En ska inte skylla allt på andra!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ur Livet: Gräns

Gräns

När sätter man
en gräns?
Och hur?

Det är lätt att uppfattas som
rigid

Gränslös
är jag inte!

JUEH

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Måndag kväll den 12 maj och tisdagen den 13 maj 2025: Grå dag…

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

 



Kära dagbok…

Bitmoji Tofflan I dont know

Vem fan ska jag kolla med???

Extremt trött var jag på måndagskvällen. Men det kanske inte var så konstigt med tanke på att jag gick 11,5 kilometer. Jag känner ingen träningsvärk i benen och ryggen är lite bättre. Bara hälsporrefoten är ond och så ljumsken. Jag är rädd att det är höften. Rädd och vågar inte kolla upp. Ungefär som hjärtat, dårå. Fast vem fan ska jag kolla med??? Nåt EKG är inte taget sen senaste omstarten, den tredje, i juli 2024. Jag känner det jag känner, men är trots diagnos osäker på om det är ett bråkande hjärta eller oro. Responsen på mina frågor i samband med min önskan/begäran? om förnyade recept läste jag idag i min journal – se längst ner i inlägget! Sjukstugan i Backen är bra på att skriva ut piller, sämre på att ta hand om människor.

Min tanke igår kväll var att läsa ut den andra delen om detektiv Tillman. Det orkade jag inte. I morse hade jag bara några sidor kvar, men då hann jag inte. Det fick bli på lunchen.

Tisdagsfrukost med Hopptifamiljen o Glaselefanten

Tisdagsfrukost, men jag hann inte läsa ut boken!

 

Målat elskåp grått

Grå stad, även det målade på elskåpet…

Nog var jag fortfarande astrött i morse. Stegen var tunga. Jag tyckte att stan var så full av oljud när jag gick igenom den. Dessutom var det väldigt grått och trist. Ungefär som himlen. Det var mulet redan i morse, men ganska varmt. Solen försökte tränga igenom utan att lyckas. Det kan bli regn, i kväll eller i morrn.

I natt kom jag på att jag redan idag borde publicera en artikel internt av olika skäl. Så det blev det första jag fick göra när jag kom till jobbet. Därefter tog jag tag i ytterligare en artikel i samma serie. Där hade personen som skulle kolla fakta skrivit om delar av artikeln, vilket jag inte köpte. Jag avvaktade ytterligare en faktauppgift som jag inte fick igår. Den kom snabbt så jag kunde skicka även den artikeln på översättning.

Vi hade morgonmöte på Zoom som vanligt. Därefter körde vi vårt avstämningsmöte i hybrid. Vi kan inte längre ha de här mötena vid nåns skrivbord eftersom vi sitter på en yta där det jobbar flera människor än tidigare. Samordnaren hade därför bokat ett mötesrum. Inte helt lätt när det numera också är fler människor som slåss om även dessa. En liten stund kunde jag arbeta vid datorn innan det var medarbetarsamtal med min chef, det möte vi fick flytta från gårdagen till idag. Jag var mycket nöjd med mötet och kände mig inte alls så modstulen som jag var sist. Och sen var det nästan lunch. Dagarna går…

Sista skrivbordslunchen med detektiv Tillman

Den sista skrivbordslunchen med detektiv Tillman.


Annat på dagens agenda var korrekturläsning
och utöver det det vanliga. Jag fick också gott samtal över en mugg kaffe med Brunos husse. Sammantaget blev även tisdagen en bra och innehållsrik arbetsdag.

∼ ♦ ∼

Jag var trött när jag kom hem och vilade en stund på soffan. Ryggen känns som sagt bättre idag och jag hoppas att den fortsätter att förbättra sig. Idag hade jag inte gått lika långt och lika många steg, men… Igår gick jag 16 097 steg och nästan 11,5 kilometer. När jag kom hem idag hade jag gått 10 066 steg och 6,7 kilometer. En kväll hemma kan jag faktiskt gå nästan 1 000 steg ytterligare. Nåja, till aftonen behövde jag fylla på med energi. Ingen gazpacho fanns att bara hälla upp i en skål, men jag tog fram en matlåda med spaghetti och kycklingfärs ur frysen. Den fick snabbtina och värmas i micron.

Spaghetti o kycklingfärs med Hopptisarna o Korpen

Tinad och micrad spaghetti och kycklingfärs med Hopptisarna och Korpen.

∼ ♦ ∼

Tisdagens skrivbordslunch blev den sista med detektiv Tillman. Nu har jag huggit tag i nästa födelsedagsbok. Det blir ett möte med en ny huvudperson, polisen Sakka Pienni, och jag bytte från glaselefant till en korp vad gäller titel. I kväll är det läsning jag ägnar mig åt. Laddar inför morgondagens hemleverans av en låda från Apulien… På fredag ska det komma en annan leverans, en låda/ett paket med litterärt innehåll.

Böckerna Glaselefanten och Korpen

Bokbyte från glaselefant (längst ner) till korp (överst), båda födelsedagsböcker.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… sköterskans anteckning i journalen med anledning av mitt meddelande på 1177 är ganska… ja, jag vet inte hur jag ska kommentera den…

”Informerar att har lite biverkningar av medicinen […]

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Glaselefanten

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om andra delen i serien om detektiv Tillman i 1920-talets Uppsala.



Camilla Lagerqvists bok GlaselefantenSå sent som i mars 2025 läste den första delen i den historiska deckarserien om detektiv Tillman. Det var roligt att besöka Uppsala på 1920-talet i sällskap med en kvinnlig detektiv. Ester Tillman lyckades lösa ett fall, men flera frågetecken återstod. Det blev ett enkelt val för mig att köpa Camilla Lagerqvists bok Glaselefanten, del två i serien, för presentkortet jag fick i födelsedagspresent av Annas snälla mamma.

Boken inleds med att en äldre kvinna som samlar på prydnadselefanter blir mördad i sitt hem. En ung cirkusartist grips misstänkt för mordet. Men Ester Tillman, som tack vare framgångarna med sitt första fall har blivit något av en kändis i Uppsala, anlitas av pojkens pappa. Pappan är övertygad om att sonen är oskyldig. Men han har synts på platsen och lämnat fingeravtryck. Främlingsfientlighet gör att han döms på förhand – och riskerar dödsstraff. Ester Tillman och hennes medhjälpare Yarina och Olga dras in i en utredning med kopplingar till det rasbiologiska institutet – men också till cirkusvärlden…

Det här är en ganska mysig historisk deckare som inte är alltför blodig. Däremot är ett av temana rasism, vilket ju är aktuellt även nu. De flesta av bokens karaktärer är sympatiska. Mest gillar jag förstås Ester. Hon är precis som jag helt inkompetent i köket, men hon är driftig och smart, vilket inte jag är. Dessutom har hon hjärtat på rätta stället, i synnerhet när det gäller Olga som har blivit tvungen att lämna sin familj eftersom hon inte vill vara den son och bror hon föds som. Så egentligen är inte allt helt mysigt i serien. Men bra och perfekt läsning för den som vill ha lite lagom spänning. Jag tycker att slutet haltar lite. Fast boken slutar med en cliffhanger och därför måste jag givetvis läsa del tre i serien.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i detektiv Tillman-serien:

  1. Det hemliga sällskapet
  2. Glaselefanten (läs inlägget ovan!)

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ur Livet: Någon

Någon

Det finns
Någon
för alla
utom
för mig

JUEH

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Söndag kväll den 11 maj och måndagen den 12 maj 2025: Promenader, blommor och konstant summa av krämpor

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

 



Kära dagbok…

Söndagskvällen blev lugn. Jag körde en maskin tvätt och passade på att telefonera samt läste. Trött var jag och det blev lite sent, men jag somnade ganska snabbt ändå. Skönt att jag hann tvätta, det blev ytterligare en maskin i kväll.

Måndagsfrukost med Hopptifamiljen o Glaselefanten

Måndagsfrukost med Hopptisarna och Glaselefanten.

Vaknade med en något bättre rygg, men jag var ändå orolig för hur dagen skulle avlöpa. Det blev i vart fall en lugn stund vid frukosten med Hopptifamiljen och Glaselefanten, det vill säga en stunds läsning. Sen blev dan allt annat än lugn. Jag åt filfrukost som vanligt och drack mitt morgonkaffe.

Det skulle bli en rätt varm dag även om den började ganska mulet. Idag skulle jag gå mycket. Men det blev betydligt mer än jag trodde…

Promenaden upp till jobbet var behaglig. Jag gick inte superfort med tanke på hjärtat. Det var ett smart beslut, jag behövde krafterna.

Det blommar lite här och var i stan nu. En del blommor är förstås planterade, men på vägen såg jag också allt från blåsippor doftviol och gullvivor till maskrosor och ett lustigt träd som såg ut som om det hade tulpaner som blommor.


Jag gick upp på jobbet och kopplade upp mig
och startade datorn. Inte hann jag jobba så mycket för jag skulle ju iväg på provtagning på vårdcentralen. Men tji fick jag. Det var VAB på labb och jag blev ombedd att komma tillbaka klockan tio. Bara det att då hade jag medarbetarsamtal. Hur som helst, det blev till att traska tillbaka till jobbet och jaga rätt på chefen. Jag försökte byta tid med Stora A, men han kunde inte. Jag fick ändå snart en ganska ny tid och det redan i morrn. Det är bra. Till klockan tio traskade jag tillbaka till vårdcentralen och där var jag nu inte ensam som skulle in till labb. Dessutom var det en jobbig unge som lät och hoppade så hela våningsplandet skakade. Stackars S som var ensam. Efter 40 minuters väntan blev det min tur och sticket gick som vanligt finfint. Jag är i trygga händer när S sticker.


På vägen tillbaka upp till skrivbordet
hann jag med två kortare IRL-möten plus att köpa lunch. Och efter det var det nästan dags att äta lunchen. Den intog jag så småningom… vid skrivbordet.

Skrivbordslunch på jobbet med Glaselefanten

Skrivbordslunch, idag med Glaselefanten och detektiv Tillman.


Jag hade fått en artikel från översättning
och la in den med bild, klar att publiceras när som. Och resten av eftermiddagen var det möte, ett planeringsmöte inför sommaren på jobbet.

∼ ♦ ∼

Mediciner betablockerare och rytmstabiliserande

Hämtade ut medicin på hemvägen.

Det var så varmt när jag gick hem från jobbet att jag kunde ha bara tröja på mig. Jackan knölade jag ner i ryggsäcken. Jag var verkligen astrött och hade ont, men hoppade in på apoteket på hemvägen och hämtade ut två mediciner – betablockerare och rytmstabiliserande. Det var fint att recepten förnyades så snabbt och sån tur att medicinerna fanns på apoteket. Vissa saker kring vård och läkemedel tycks i alla fall fungera. Jag blev glatt överraskad också när en sjukling jag telefonerade med när jag kom hem berättade att h*n bara hade tillbringat cirka två timmar på akuten i helgen. Notera dock att det var en lättakut och inte akuten på Sjukstugan i Backen.

Efter telefonsamtalet tillika vilostunden på soffan bredde jag mackor och hällde upp gazpacho. Så gott och så hungrig var jag! Men inte konstigt att jag var hungrig, jag kollade mobilen och såg att jag har gått nästan elva kilometer. Och då är kvällen inte slut än…

Mackor o gazpacho med Hopptisarna o Glaselefanten

Mackor och gazpacho blev perfekt måndagsmiddag. Hopptisarna var med förstås.


Jag har kört en maskin tvätt
och tagit reda på gårdagens rena och torra tvätt. Dags att hänga kvällens rena blöta.

∼ ♦ ∼

Ryggen mådde bra av dagens alla promenader, men foten gör det inte. Summan av krämporna tycks vara konstant.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lördag kväll den 10 maj och söndagen den 11 maj 2025: Boktokigt och ryggelände, men i och ur bil och kar kom jag

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

 



Kära dagbok…

Ormens öga Glaselefanten och Pappas sista vår

Två böcker läste jag ut igår och recenserade. Nu läser jag del två om detektiv Tillman.

Jag läste och läste och läste igår, verkligen. Ryggeländet värkte och att sitta var döden. Det vill säga, jag blev stel som en pinne och fick ännu mer ont. Så att ligga på soffan och läsa gjorde jag mycket igår. Två gånger blev det bokbyte till och med! Två böcker recenserade jag, den första igår, den andra recensionen skrev jag igår, men publicerade idag. Två bra böcker, men väldigt olika: en deckare och en sorgesång. Och jag stannar kvar i Uppsala och backar i tiden för nu läser jag den andra delen om detektiv Tillman.

Men, som mamma sa, en kan inte läsa hela tiden. Jag började zappa på TV:n och slöglodde på nån gammal Lynley-deckare på TV 11, helt OK, faktiskt. Sen såg jag att filmen 1939 gick på SvT och började titta. Tänk, den filmen såg jag på bio med mina dåvarande arbetskamrater! Och den är fortfarande riktigt bra. (Att Brasse Brännström skrev manuset hade jag ingen aning om.) Tyvärr också väldigt lång, tre timmar, och den gick sent, så jag skippade kanske den sista halvtimmen. Men jag ska nog försöka se hela vid ett annat tillfälle. Filmen finns på SvT Play fram till midsommar 2025.

Filmen 1939 på SvT

Jag såg filmen 1939 på SvT, men inte hela.

∼ ♦ ∼

Glaselefanten och kaffe på sängen

Söndagsstart.

I morse var jag trött, men runt klockan åtta vaknade jag. Jag fixade lite kaffe på sängen, med betoning på lite, för jag skulle få en fikagäst på förmiddagen. En stunds läsning hann jag med. Detektiv Tillman är en trevlig bekantskap och jag läser boken snabbt.

Men ryggen gjorde/gör fortfarande ont. Ibland brukar den bli bättre om nätterna, men inte den här gången. Redan i morse slog jag ur hågen att äta söndagsmiddag på lokal – jag hade/har för ont, helt enkelt. Det var svårt att hitta en bekväm läsställning också. Och hur 17 det ska gå att jobba i morrn vete tusan…

Jag tog mig samman och fixade till mig i badrummet, för jag skulle ju få en gäst. Nån kvart innan det plingade på dörren fick jag ett sms som inte var roligt. En person som jag tycker mycket om hade skadat sig hemma och väntade på ambulans. Troligen en fraktur, dessutom. Jag hoppas på ytterligare besked!

Men därpå anlände Lotten. Det var så roligt att få besök av en boktok! Och visst pratade vi om litteratur, fast även jobb och annat. Tiden gick snabbt. Det var ett sånt trevligt besök och förunderligt hur lätt det är att klicka med vissa människor. Eftersom Lotten skulle iväg på en lunch blev det en väldigt lätt fika. (Ballerinakex slinker alltid ner. Själv åt jag frukostlunch vid 12.30 först…) Ett hårt paket fick jag och det innehöll en bok. Hurra! Det var inget jag redan hade i hyllorna och dessutom en ny författarbekantskap. Tack! Boken var del två i en serie och givetvis köper jag del ett så småningom. Bara så kul att nån annan väljer böcker åt en.


Efter att ha ätit satt jag och skrev en stund,
men en väldigt kort stund på grund av ryggen. Jag behövde handla några få små om än väsentliga matvaror och i samband med detta svängde jag in till Tisslingarna och hängde med dem ett par timmar. De fick lite att äta. Lucifer får specialkost nu och åt ungefär hälften av det jag serverade. Citrus ville inte äta den blötmat jag gav henne utan nöjde sig med att knapra på torrfoder. Vi gosade lite och de fick vara på balkongen en stund. Sen blev de trötta och gick och la sig på var sitt ställa. Jag la mig på Annas soffa, som är underbart hård för min rygg, och läste. När jag kom hem var ryggen ändå såpass att jag kunde ta en skumbad. Badet var hett och skönt, men jag var lite orolig för att komma i och ur badkaret utan att göra mig illa. Det gick bra. Jag klarade både i och ur bilen och i och ur karet utan att ryggen gick av.

Söndagsmiddagen blev inte som tänkt, men för att festa till det lite (det var ju ändå söndag!) blev det Noisette till dessert efter ICA-pizzan. Och jag blev mätt och nöjd även idag.

∼ ♦ ∼

Det blev en bra söndag för min del, ryggen till trots. Det var så roligt att träffa Lotten och även att få gosa med Tisslingarna. Sen var det mindre kul för den som skadade sig idag.

∼ ♦ ∼

I morrn är det ny arbetsvecka. Jag inleder den starkt med ett besök i vården följt av medarbetarsamtal med min chef och ett långmöte på eftermiddagen.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Film, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Recension: Pappas sista vår

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en dotters sorgesång.



Gabriella Berings bok Pappas sista vårFrån förlaget Blue Publishing 
får jag regelbundet mejl om nya böcker som de ger ut. För ett tag sen läste jag om en liten bok med en sorglig titel. Det var Gabriella Berings debutbok Pappas sista vår. Boken beskrivs som en dotters sorgesång. Nu är det snart 20 år sen min egen pappa gick bort, men jag kan fortfarande sakna honom. Så jag skrev till förlaget och bad om ett recensionsexemplar. Det tog sin lilla tid för boken att singla ner i postboxen, men en torsdag hittade den hit och på lördagen läste jag den. Tack Blue Publishing!

I sin debutbok skriver Gabriella Bering om den sista tiden med sin döende far. Hon berättar om minnen och känslor från livet de delat. Just minnena kan även efter förlusten ha stor betydelse för närvaron. Här reflekterar författaren över tiden och kärlekens kraft. Hon försöker förstå och acceptera det som ofrånkomligt. Pappans närvaro är stark även efteråt, för i minnena finns en kärlek som blir en tröst i sorgen. Kärlekens band överlever döden. Boken är också en dotters sorgesång.

Den här lilla boken på knappt 100 sidor trodde jag att jag skulle få lägga åt sidan några gånger på grund av dess ämne. Men så blir det inte. Jag läser den i ett sträck. Läser och påminns om min egen saknad. För det är nåt speciellt tungt när ens föräldrar går bort. Det uppstår ett tomrum som aldrig kan fyllas igen.

Gabriella Bering tillbringar mycket tid med sin pappa den sista våren. Så var det inte annars, får läsaren veta. Och i det tror jag som läsare att man gärna vill tänka att ett liv som pappas, stora starka pappa, varar för evigt. Men det gör det ju inte. När det tar slut gör Gabriella Bering precis som jag – skriver brev till den döde. För våra liv fortsätter och det finns så mycket man vill säga och berätta.

Jag läser boken med blyertspenna och gör många markeringar. Det finns många starka ord, meningar och stycken. Såna som når ända in. Författaren uttrycker en sån kärlek för sin pappa, liksom pappan för henne. Hans sista tid har han det fint, med många besökare. Men en sak är inte bra och det är att han måste lämna sina barn.

Omslaget är mycket passande, en bild som kan ses på två sätt. Jag gillar att det har flikar, för alla kanske inte läser som jag utan pausar. Språkligt sett är boken skriven som prosa, men det blir nästan som en lång dikt. En sorglig, men mycket vacker dikt. En enda miss hittar jag i inlagan och det är ett årtal som har blivit fel. Annars är det här en underbar bok, en finstämd hjälpreda till acceptans av det oundvikliga. Jag önskar att jag hade haft den tidigare.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredag kväll den 9 maj och lördagen den 10 maj 2025: Tvingar mig att fungera

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

 



Kära dagbok…

Bruno sitter fint

Finaste Bruno för en månad sen, i april 2025.

Tyvärr måste jag inleda med tråkigheter. Hunden Bruno har fått sluta sitt liv. Operationen han gjorde i tisdags, där en tumör skulle avlägsnas, gick inte bra. Tumören kunde inte tas bort. Enligt husse kämpade Bruno på djursjukhusets intensiv och allt såg ut att vända till det bättre. Sen gick det inte vägen. På torsdagskvällen fick Bruno somna in.

Jag har förlorat en ganska ny vän, men värst är det förstås för husse. Som tur är har M ett stort nätverk av vänner och tidigare arbetskamrater runt sig. Vi ska försöka träffas på tisdag. Brunos vildsvinsgodis ligger kvar i skåpet vid mitt nya skrivbord på jobbet. För kanske är det så att husse skaffar sig en ny bästa vän som också gillar vildsvinssmak.

Och när jag hade fått det här ledsamma beskedet tog jag en stänkare – utan sällskap av grannen. Vissa grannar ska en ju undvika…

En stänkare

En stänkare utan grannen.

∼ ♦ ∼

I morse var jag trött. Jag höll mig faktiskt uppe till halv tolv igår kväll. Eller… det var väl ryggen som gjorde det. Jag hade jävligt ont igår och det håller i sig även idag, så jag var osäker på vad jag orkade göra. Smärtan gör mig dessutom extra trött.

I vart fall gick jag upp vid åtta-tiden och fixade kaffe på sängen. Där låg jag och läste till kanske halv tio – och då var boken utläst. Så valde jag kommande läsning innan jag klev upp och skrev färdigt min recension om Ormens öga. Det var plågsamt att sitta vid skrivbordet och datorn, men lite lättare av massagekudden.

Nästa bok jag har fått för recension, en inte så omfångsrik bok om en pappas sista tid i livet la jag fram att läsas. Och efter den blir det ytterligare en födelsedagsbok, den jag köpte för presentkortet jag fick av Annas snälla mamma.


Jag tvingar mig att fungera och att göra normala saker, smärtan
till trots. Ett paket kalkonfilé tog jag fram på tining ur frysen för att steka till middag. Efter en skön och het dusch och Linnex på ryggen satte jag mig vid köksbordet och åt ett par rostade mackor.


Sen tog jag hissen ner till garaget och åkte iväg.
Tanken var att göra en loppistur, men hur kul är det när man dels är ensam, dels har jävligt ont nånstans? Nej, inte alls. Idag lyckades jag i alla fall hitta en parkeringsplats hos Erikshjälpen. Det var länge sen jag var där. Det var många tvivelaktiga figurer där – inklusive jag – men jag blev så glad för jag fyndade tre böcker som stod på inköpslistan för endast 85 kronor totalt. Böckerna var inbundna och i fint skick.

Lördagsfika med Noisette helgbukett Hopptimisten o Hopptikissen

Lördagsfika med Hopptifamiljen, Pappas sista vår och helgbuketten.

Efter det orkade jag inte mer utan åkte till Mia på Nya Björck Blomsterhandel och köpte mig en fin helgbukett i blått och orange. Jag fick en kram, men vi hann inte prata så mycket för dagens sista kunder trillade in.

Bilen och jag åkte hem och jag tog en lördagsfika vid köksbordet med Noisette och lilla Hopptifamiljen.

Efter fikat och efter att ha skrivit en stund la jag mig på golvet för att försöka avlasta ryggen. Jag flyttade så småningom upp till soffan och låg där och läste. Och ja. Jag läste ut dagens andra bok. Recension kommer i morgon!

 

Jag hade ingen lust att laga mat, men dealade med mig själv och utlovade middag på lokal i morgon, söndag, i gengäld. Middagen gick snabbt och lätt att laga. Jag spelade barockmusik och tog en matlagningsöl så gick allt så bra. Och så blev jag glad för i morrn får jag en kaffegäst på förmiddagen. Elva-kaffe? Hmm… kanske det.

Kalkon o klyftor m Hopptikissen o Hopptimisten o Glaselefanten

Lördagsmiddag med barockmusik i köket och Hopptifamiljen samt Glaselefanten på bordet.

 

I kväll jobbar jag för att ryggen ska bli bättre, det vill säga ligger, inte sitter. Att tvinga mig att fungera… fungerar faktiskt rätt OK.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Jobb, Krämpor, Mat, Musik, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Recension: Ormens öga

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

  • Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
  • Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
  • Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
  • Klicka sen på Svara.
  • Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en Uppsala-deckare.



Johan Tralaus bok Ormens ögaFör ett par år sen, 2023, fick jag i tjänsten ett tips
om den deckardebuterande professorn Johan Tralau. Givetvis införskaffade jag hans bok. Den var både läskig och roande. Författaren delade ut en del kängor, även till min egen avdelning hos vår gemensamma arbetsgivare Uppsala universitet. Boken blev också nominerad till Crimetime Awards debutantpris 2023. Självklart ville jag läsa uppföljaren, Ormens öga. Stort TACK till Bokförlaget Polaris för recensionsexemplaret!

Ulf Georg Grimner, pappa, farfar och pensionerad professor, kan inte släppa gåtan om Silverbibeln som hans döda hustru inte hann bli klar med. Tillsammans med sonen Sebastian, forskare vid Institutionen för litteraturvetenskap, och lilla barnbarnet Liv reser han till Ravenna för att leta efter pusselbitar som saknas. Men åter i Uppsala visar det sig att hans hustrus forskning är farlig och han känner sig iakttagen. Samtidigt gräver polisen Erika Lönnroth vidare i de mord som har skett på universitet. Flera av Sebastians kollegor blev mördade, men morden blev inte helt uppklarade. Hennes sökande leder henne till förbundet Triu Libainais. Men nån försöker hindra henne att hitta sanningen och är beredd att döda för att bevara en hemlighet.

Boken inleds med ett mord, nåt som endast läsaren får veta (att det är ett mord och inte nåt naturligt dödsfall) – förutom mördaren, förstås. Spänning redan från start, alltså. Kapitlen är korta, vilket är otroligt lämpligt och passande för mig som ofta under framför allt en arbetsdag tar varje tänkbart tillfälle, oftast kort, i akt att läsa. Det ger också berättelsen snabba skjutsar framåt.

Karaktärsskildringarna känns väldigt realistiska. Även i den här uppföljaren är jag säker på att många i persongalleriet har verkliga förebilder. Något som dessutom roar mig är författarens vassa penna när han till exempel kortfattat, men bang on, beskriver somligas förkärlek för förkortingar. En viss nämnd i boken får en förkortning som olyckligt nog betyder strunt och skit på latin. Jag gillar också författarens förmåga att förmedla känslor – av såväl vällust som obehag. Det senare är förstås otroligt passande i en spänningsroman. Men en mycket osympatisk karaktär är bokens kvinnliga rektor, hon som får tjänstemän på universitetsförvaltningen att gråta efter att ha blivit förödmjukade av henne, hon som inte ens kan en pristagares namn och hon som har ”en hård, göteborgsk diktion” utan nåt gemytligt, bara sarkasm och makt, ”en kall, tunn röst”… Jisses, vilken tur att vår nuvarande rektor Anders inte alls är sån!!!

Miljöbeskrivningarna är spännande att läsa, särskilt beskrivningarna av universitetets byggnader eftersom jag känner vissa av dem väl. Varken Universitetshuset (”överlastat” med ”statyer och örnar i sten på fasaden”) eller Humanistiska teatern (”Golvet var rött, och alla stolarna också. På något sätt såg färgen billig ut”, ”en platt färg utan djup och utan värme”) slipper undan negativa beskrivningar. Det gör emellertid Carolina Rediviva (”en ståtlig byggnad”, ”som ett palats för kunskap och bildning”) – som dessutom har en flirtande (?) bibliotekarie.

Språkligt sett har jag inte så mycket att invända. Det förekommer en lek med vissa ord som gör att jag blir osäker på om författaren förstår betydelsen eller inte, såsom ordet data. Data är inte synonymt med IT. Roligare vändningar är när polisen Erika kommenterar unga män i pyjamasbyxor. Skulle kunna vara jag som sa/skrev det… Och på tal om mig är jag med i boken också. På sidan 106 snavar Sebastian på en toffla. Sånt blir det pluspoäng för, givetvis. (Skojar!)

Jag tycker att de två första tredjedelarna av boken är lite trevande. Perspektiven mellan personerna hoppar aningen för mycket. Vissa företeelser och aktiviteter förstår jag inte alls – eller jag tycker inte att de tillför nåt till berättelsen.

Men… I den sista tredjedelen smäller det till och blir galet spännande. Jag fattar inte vem som är skyldig och det är nära att jag som läsare inte får några svar. Som tur är stillas min nyfikenhet. Boken slutar med en suverän cliffhanger. Det bådar gott, det blir en del tre.

Boken har ett snyggt omslag och är föredömligt lång. En god deckare ska rymmas inom 300 sidor och det gör denna.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Uppsala Arcana-serien:

  1. Höken sjunger om död
  2. Ormens öga (läs inlägget ovan!)

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar