OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, sillen i fara?..

Morgonstund…

Många skickar sms i god tid och önskar god jul. Praktiskt för dem, då kan de pricka av ytterligare en punkt på sina listor och med gott samvete vända sig inåt familjen för att fira jul. Jag blir glad för alla hälsningar jag får, senast i morse från en gammal kompis som jag vet också har det tufft. Men jag inser att mina juldagar lär bli väldigt… tomma. Händelselösa. Tysta. Ensamma. Jag hade tänkt bjuda över Biografmaskinisten på (jul)mat på annandagen när han är ledig. Tyvärr blir det inget med det. Jag orkar knappt fixa mat till mig själv, än mindre till andra. Och i morse, när jag fick sms från Korgtassen om att de inte kunde hitta min sillbeställning, blev jag riktigt orolig. Skulle förutom människor även sillen lysa med sin frånvaro?! Men nej då. Beställningen återfanns. Korgtassens fyra inläggningar samt Janssons frestelse skulle finnas att hämta för mig på eftermiddagen. Jag lutade mig tillbaka i sängen, läste några sidor till i På ett ögonblick och sippade vidare på morgonkaffet…

∼ ♦ ∼

Fullt ös, medvetslös..?

Det verkar som om en del tror att det är full aktivitet hemma hos mig. Den villfarelsen kan jag ta ifrån samtliga. Jag är mycket medtagen, orkar bara en bråkdel av det jag orkade för typ två år sen och jag vilar ofta. Försöker att vara mindre arg och ledsen. Sen gör jag punktinsatser. Hitta nån aktivitet per dag som passar. Röra på mig är ett måste. Jag tar korta promenader och jag går i trapporna. Två dar i rad har jag gått två kilometer. Inte i några uppförsbackar, dock, utan på plan mark. Det är svårt att vara nöjd med det, men är det nåt jag kämpar med, nåt som hjärtsjukdomen tvingar mig till, så är det att sänka tempot, ta det lugnt och inte stressa. Så jag promenerar runt i hemmet en del, vattnar mina krukväxter, noppar bruna blad, duschar, bäddar och diskar varje dag och ställer fram nåt ätbart illamåendet till trots. Sen läser jag, givetvis. Och dagarna går… Men att det är fullt ös är en sanning med modifikation.

Frukostfil med Hopptisarna trots illamående.

Jag har inte blött nåt mer i ljumsken, men den är fortfarande mörkt lila och stramar när jag rör på mig. Det finns nytagna bilder som bara är för mig, inte för min dagbok eftersom här snokas av mr Kreti och mrs Pleti. Andningsövningarna för att förbättra syresättningen fortsätter jag med. Illamåendet ligger på lur hela tiden och magen fick jag riktigt ont i igår kväll. Kalkon och klyftpotatis var nog i tyngsta laget. Vin har jag druckit, måttligt dock. Det hjälper mig att slappna av lite och att få upp värmen. Det har blivit kallare och det är vitt på taken, men ingen snö har fallit.

∼ ♦ ∼

Ensamheten då?

Ensamhet..?

Jag dröjer kvar en aning vid ensamheten, inte för att beklaga mig mer än vad jag redan gör utan mer för att reda ut saker och ting. Till viss del är min ensamhet självvald i och med det att jag valde bort barn. När jag ser hur vissa så kallade vuxna barn beter sig mot sina föräldrar inser jag att mitt val var helt korrekt. Men jag tycker också att det är oansvarigt att sätta barn till den här hemska, hemska världen. Dessutom fann jag aldrig nån som jag ville dela ansvaret för ett barn med. Så jag brukar säga att jag inte är nån barnmänniska. Och så försöker jag att inte känna efter.

Kärlek och förhållanden är jag uppenbarligen inte bra på. Ett kraschat partnerskap på 1990-talet och nu senast en bruten förlovning efter nästan 17 års förhållande. Jag passar inte in, jag duger inte som jag är och då blir det som det blir: jag dissar eller som sist, blir dissad. Nu kämpar jag med ensamheten och även om den är tuff periodvis tycker jag ändå att det går bättre och bättre. Jag överlever utan att prata med nån en helg, till exempel. Förra julen var mycket svår och jag hade bestämt mig för att ta livet av mig. Den här julen kan bara bli bättre – jag orkar ju inte göra nånting just.

Pepparkaksfika så att jag blir snäll.

Så, summa summarum: det är inte fel på ”alla andra”, det är mig det är fel på. Och nu tar jag konsekvenserna av det (även om jag beklagar mig). Jag känner mig ensam, ja, men det är som det är. Märkligt nog läste jag, till middagen, detta i På ett ögonblick:

∼ ♦ ∼

Dagsturen – julen är räddad!

Trottoar och cykelbana? längs med Väderkvarnsgatan. Varken skyltar eller piktogram ger finns för vägledning.

Röra på mig… Ja hur det än är så räcker det inte att trava runt här hemma. Minst en utgång per dag med promenad, det tvingar jag mig till. Jag har fortfarande inget att leva för, men om man nu har ansträngt sig för att fixa mitt hjärta kanske jag ska ge det en chans..?

Idag gick promenaden mest längs den nyligen färdigställda Väderkvarnsgatan. Alla parkeringsplatser längs gatan är borta. Trottoaren är breddad, men jag tror att den asfalterade delen är för cyklister, medan fotgängare får halka omkring på plattorna. Ingen skyltning och inga målade piktogram ger nån vägledning. Det var sandat idag, fast typ bra på halva fotgängardelen. Undras om det är Förstesossen Cykelmannen själv som har varit ute och sandat? Eller nej. Han brukar skicka bud med taxi. I vart fall var det inte halt just idag, vilket var tur eftersom jag annars hade tvingats gå på vad jag tror är cykelbanan. Men det kan ju bli halt. 

Korgtassen har räddat min jul!

Mitt mål var emellertid inte nån gatjävel utan Korgtassen. Jag skulle hämta julmat. Och tänk, nu är min jul räddad tack vare Korgtassens Janssons frestelse och fyra sorters sill: inlagd, svartvinbärssill, kräftsill och senapssill. De klara sillarna håller sig över nyår – om jag inte äter upp dem innan. Finns risk för det. Kräftsillen och senapssillen håller sig ett par dar efter jul. Jag har även kalkonköttbullar och kalkonprinskorv i frysen om jag vill ta fram och steka (frågan är om jag orkar). Den kokta kalkonen ska jag griljera i morrn. Vidare har jag knäckebröd och gräddost. Om jag orkar, vilket jag ska försöka, ska jag göra ägghalvor med lax, räkor och rom. Spriten, mumman och julölen står i kylen. Det går alltså ingen nöd på mig. Men det kommer stunder – de är korta! – när jag önskar att jag hade nån att dela detta med. Samtidigt, eftersom jag är ensam, kan jag både äta och vila när jag vill. Återhämtningen tar tid.

Men Korgtassen har räddat min jul! Bless you!

∼ ♦ ∼

Soppig måndag

Nån storslagen och vidlyftig middag blev det inte i afton. Jag plockade ur förrådet och serverade mig skogssvampsoppa och rostat bröd med bubblat vatten till. Och så läste jag. Det ska jag fortsätta med i kväll.

Soppmiddag med rostat bröd och bubblat vatten.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Nu börjar jag bli redo att fira jul. En fin gran har jag tack vare Anna och klappar, även dem från Anna med flera, väntar på att bli öppnade. Men inte förrän på julafton! Notera även silverstjärnan i granens topp. Den tillverkade mrs Pyssel a k a Anna till en annan gran åt mig julen 2012 när jag var nyopererad. Jag har sparat den ända till nu. Och nu kom den till nytta igen.

Min lille gran, med stjärna i topp, och julklappar.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.