OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Igår hade jag en mysig hemmakväll. Det var för övrigt som vanligt ingen som hörde av sig och ville umgås med mig. Men det var helt OK, jag trivs allt bättre i mitt eget sällskap. Det är bara ibland jag kan bli avundsjuk eller sårad när folk berättar om eller, värre, skickar bilder på roliga saker de gör – och jag gör inget. Jag började titta på en serie på SvT Play, Hotat vittne, som Anna hade tipsat mig om. Det bar sig inte bättre än att jag såg alla sex avsnitten. Den var riktigt bra!
En riktigt bra och spännande serie på SvT Play.
∼ ♦ ∼
Hej då! Hälsn. First Name
Trots att jag kom i säng ganska sent i natt (för att vara jag), vaknade jag kvart i sex. Men jag lyckades somna om då och även efter att ha tagit morgonmedicinen en timme senare. Först klockan nio vaknade jag ordentligt. Då hade jag fått en massa mejl från företag som vill att jag ska köpa saker, gärna onödiga saker. Det verkar som om söndagsmorgnar är deras bästa dag för mejlutskick med fantastiska (nåja…) erbjudanden. Jag slänger majoriteten av dem olästa, faktiskt. Och när jag får ett mejl som det nedan göra jag slut, det vill säga jag tackar nej till vidare kontakt. Kan man inte ens sköta ett utskick som det ska skötas, då får det vara. AI kanske inte kan det här med att skilja på namn. Ja, jag hatar AI. Det kan säkert vara till hjälp att skriva för många, till exempel dyslektiker, men människors förmåga att skriva och uttrycka sig utarmas. Och det går snabbt! Dessutom verkar det ju inte vara så noga om det blir konstiga – ibland roliga, ibland förolämpande – fel i en text. För övrigt är det ju inte bara i texter AI används utan även i andra mer eller mindre konstnärliga verk. Det är så jävla… fejkat i mina ögon! Jag är även övertygad om att AI lär skapa massarbetslöshet. Det lär ju varken behövas skribenter eller formgivare och designers av saker, lek och spel om AI kan göra det, om än undermåligt. Hur ska alla dessa yrkesgrupper hitta försörjning? Bo hemma hos mamma och/eller pappa för all framtid och bli försörjda? Själv är jag mest skribent, min yrkesgrupp är mycket hotad, men jag ska ju dö snart, så…
Medan kaffet puttrade i perkolatorn hann jag både diska och ta reda på gårdagens rena och torra tvätt. Innan jag ställde ner en mugg nybryggt kaffe på nattduksbordet och kröp ner i sängen igen hade jag startat en maskin tvätt.
En karaktär i boken vill inte dö ensam.
En av karaktärerna i boken jag läser tänkte att han inte vill dö ensam. Det slog mig hårt att jag faktiskt inte vill det heller, även om det går bättre och bättre att leva ensam. När jag föddes var ju min mamma med mig. Nu när jag snart ska dö är ingen med. Det är lite jobbigt att tänka på, så jag försöker att inte tänka på det för ofta. Det bara slår mig ibland, som när jag läser vissa saker.
Sen försöker jag tänka på det positiva som är med ensamliv. Jag kan göra mycket som jag vill här hemma. Kan äta när jag vill och vad jag vill – eller strunta i det. Kan städa – eller strunta i det också – när jag vill. (Det blir inte så skitigt heller när en lever ensam som när en lever med flera.) Jag kan lägga mig när jag vill och gå upp när jag vill (utom när jag ska jobba, förstås). Jag kan läsa när jag vill, sitta vid datorn när jag vill, kolla vilka TV-program och serier när jag vill. Jag slipper ta hänsyn. Prata kan jag göra rakt ut. Fast… jag får ju inga svar. Och jag saknar understundom att vara en del av enhet, ett team, en duo. Så ja. Ibland är ensamheten inte så bra. Men jag har klarat att leva ensam tidigare och den här gången har jag klarat mig i ett år, fyra månader och fyra dar. Jag kan till och med dansa wienervals ensam (även om jag fick ont i ljumsken av det). Då lär jag klara av att dö ensam också.
Frukost äter jag nästan alltid ensam. Eller jag omger mig med familjen, det vill säga Hopptisarna och boken jag läser, just nu Följeslagaren. Jag tänker inte längre på att jag äter ensam.
Söndagsfrukost med familjen, det vill säga Hopptisarna och Följeslagaren.
∼ ♦ ∼
Söndagen började mulet och jag hoppades på regn. Tyvärr bröt solen igenom. Det känns som om den vill tvinga ut mig. Ja, jo, jag borde. Men idag hade jag bara lust att vara hemma. En promenad till Korgtassen fick räcka, för jag behövde fil och mjölk och lite annat till veckan. Veckan i sig är ganska fullproppad av aktiviteter. I morrn har jag lönesamtal med min chef, på tisdag efter jobbet ska jag gå på årets Adam Helms-föreläsning med Camilla Läckberg och på torsdag är det enhetsdag på Salsta slott. Onsdag och fredag blir distansarbetardagar, det vill säga jag jobbar hemifrån.
På vägen ut till affären träffade jag på en granne som köpt en tvättmaskin. Eftersom hissen ännu inte är igång hade h*n lyckats baxa in maskinen i sitt källarförråd. Vi kom överens om att mejla till hyresvärden och be om status för hissarbetet. Det gjorde jag när jag kom tillbaka. Belöningen blev söndagsfika med helgens sista Noisette och Följeslagaren. Jag har ”bara” ätit Noisette samt två Kick (jag veeet! Jag får inte äta lakrits, men…) i sötsaksväg i helgen. Det är jag nöjd med. Ändå kändes mitt andra par nya jeans väldigt trånga…
Jag handlade inte så mycket när jag var ute, men det var lite tunga grejor. Nån söndagsmiddag köpte jag inte. Innan det var dags för middag softade jag med Följeslagaren och påtade lite i mina krukväxter. Vad gäller söndagsmiddag bestämde jag mig för att ställa fram en ostbricka och korka upp ett primitivovin från Apulien till. Jag har lite kvar av Annas goda marmelad också. Det blir hur bra som helst, alltså en perfekt middag för en ensam.
∼ ♦ ∼
Den här helgen är snart slut och jag är tacksam för att jag har fått må bra, att jag har sluppit värk och framför allt att tröttman har hållit sig borta. De var roligt att träffa Anna i fredags och äta kräftor med henne. Vi delade många år, 17 ungefär. Alla år var inte bra år, allt var inte bra med oss. Men en del av det som var bra finns kvar. Resten är det bra att jag slipper. Det var aldrig nåt ”för mig”.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Nästan varje gång jag besöker 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 