OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Det här inlägget kan innehålla skrämmande bilder
även om jag har sållat bort de värsta.

Kära dagbok, rubriken fick jag till mig…

…av B på sjukhuset. Citatets ursprung härleds ända till kung Salomo, så alla andra som tar åt sig av det är bara vidarespridare, som jag. Men jag fick orden i rättan tid. Just i den stunden kändes allt bara motigt och ensamt och eländigt och ont. När jag hörde orden insåg jag att de bär på en sanning.

Min morfar brukade säga, om tunga saker:

”Det går över om 100 år.

Det är en svensk version som också stämmer. Fast det klart, några 100 år har väl inte de flesta. Men andemeningen i morfars ord är desamma som i kung Salomos. Tack för era klokskaper, mina herrar och min dam!

∼ ♦ ∼

En dag på sjukhuset

Bebisfrisyr efter descutantvätt.

När man ska till sjukhuset för att göra ett ingrepp får man lägga ifrån sig så mycket av sig själv hemma. Inte nog med att alla smycken, dem man bär på sin kropp, ska tas av. Man ska duscha och tvätta håret miljoner gånger med ett medel som ska döda bakterier för att vara så ren som möjligt. Med det försvinner också ens egen doft. Mitt tunna hår får ingen styrsel, blir som bebishår.

Rymning planeras i väntrummet.

Sen ska man ta sig till sjukhuset astidigt. Då är det tur att man har pålitliga arbetskamrater som skjutsar. Evigt tacksam till både A och S! De stunderna i en bil, före och efter, behöver man ett vänligt ansikte. För sen ska man överlämna sig i främlingars händer.

I väntrummet planerar man sin rymning, men man utför den inte. Man följer med. Får anvisningar. Skalar av sig ytterligare en del av självet, kläderna, och iför sig sjukhusdress i underliga storlekar och modeller.

Handen börjar anta samma färg som sjukhusbyxorna efter stickförsök.

Prover tas, infart sätts (min kropp och mina kärl vill inte!), läkarsamtal (nej inte heller denna gång ”min” kardiolog, men doktor S klickade jag med), ultraljudsundersökning (en riktig avslappningsövning med M!) med resa i sjukhussäng. Tillbaka på sal. Flera slangar och elektroder… Och sen iväg till operation.

Infarten satt bra och det var tack vare B. Den behövdes och användes flitigt för smärtlindring och narkos. Det som skulle bli en ablation blev två och mellan dem en elkonvertering. Under elkonverteringen får man narkos, under ablationen är patienten vaken. Så blir det när hjärtat både flimrar och fladdrar ibland.

Jag hörde:

”Nu sjunker blodtrycket!

och kände svetten bryta fram i pannan medan jag försökte andas i syrgasgrimman. Jag mådde illa, bröstkorgen kändes som om den skulle sprängas. Men jag dog inte. This too passed… Elin var en riktig pudding även med smärtlindringen i operationssalen.

Ligga plant efteråt var tråkigt, men jag sov mest.

Efter två och en halv timme, ungefär, kom jag upp på sal igen. Jag fick ligga stilla och helt plant en timme, sedan en timme i 45 graders vinkel och därefter ytterligare 45 grader. (Detta för att inte såret i ljumsken skulle börja blöda.) Ryggen klagade, men annars var jag rätt hög på smärtlindring, för tack och lov snålades det inte på den. Blodtrycksmätning varje halvtimme. Det närmade sig normalt sakta men säkert.

Långsamt, långsamt återvände jag till The Land of the Living. Medicin mot illamåendet som faktiskt fortfarande hovrar lite. Ingen större aptit, men en ostmacka och en mugg kaffe fick jag ner. Och min blodförtunnande tablett, den jag inte tog på morronen. (Jag fick blodförtunnande intravenöst.)

Macka och kaffe fick jag ner.

Hurra! Infart och kateter är borta.

Hemma med patientinformationspapper.

Fler och fler saker avlägsnades från min kropp – kateter, infart och så småningom även EKG-elektroderna. Urinblåsan kontrollerades och visade sig fungera. Men EKG-övervakningen skulle ske till klockan 18. Då hade jag varit på sjukhuset nästan en hel dag.

Närmare 16.30 hörde ängeln S av sig och erbjöd att hämta mig. Jag tackade lättat ja, för sjukresa är inget som erbjuds när en är färdigbehandlad och bor i stan. Med ett papper i handen lämnade jag sjukhuset och de två finingarna S och han med njurarna. De hade börjat förbereda för tisdagens patienter…

∼ ♦ ∼

Hemma är bäst

Det var skönt att komma hem till hyacintdoft, tystnad och mörker. Jag avskyr verkligen lysrör, men förvånade mig själv: det var så enkelt att lämna över mig och min kropp. Nu lägger jag det bakom mig.

I postboxen hittade jag en trevlig överraskning från Korgtassen – jag får hämta en chokladask som julklapp – och årets enda (?) julkort från Tom och Carole Ann.

Jag bredde ett par mackor och åt dem till en Loka citron från sjukhuset. Vatten och bröd var en passande middag, även om S hade erbjudit sig att köpa med mat.

Jag ska få hämta en chokladask på Korgtassen.

Årets enda julkort?

Måndagsmiddag blev vatten och bröd.

Sen slog jag mig ner i min trasiga fåtölj. Det var inte helt lätt att hitta ett bekvämt läge med tanke på såret i ljumsken. (Det hade varit praktiskt med en fungerande recliner. Men nu fungerar den ju fortfarande inte och som grädde på moset blev golvlampan glapp när fåtöljen inte kunde lagas.) Däremot hittade jag ett kvarglömt elektrodplåster. Det slet jag bort, för jag är allergisk mot klistret. Sen hörde M av sig, vi pratade i över en timme, lite om Ingreppet, men också om normala saker.

Det sista elektrodplåstret.

∼ ♦ ∼

Tuff natt, långsamt uppvaknande

Förmiddagssysslor.

Natten blev tuff. Visserligen mådde jag jättebra efter samtalet med M, men jag hade och har ännu ont. Det känns ungefär som om jag har blivit överkörd av en stridsvagn. Det var svårt att hitta en bekväm sovställning. Jag vaknade många gånger. Och när jag vaknade i morse kändes det som om jag hade haft en elefant på bröstkorgen.

Jag tog det väldigt lugnt hela förmiddagen. Låg kvar länge i sängen och läste och drack kaffe. Våroffer är spännande, har en touch av det övernaturliga i sig, men ändå inte. Jag gillar verkligen Anders de la Mottes årstidskvartett!

Jag hade gärna velat duscha i morse, men bestämde mig för att spara det till kvällen när jag skulle få ta bort plåstret över såret. Försökte i stället skrubba bort klistret från elektrodplåstren på mage och bröstkorg med en tvättlapp och insåg att det hade blivit fina eksem. Det var skönt att tvätta av sig, använda deo och sätta i linser igen.

Till frukost åt jag fil med bär och flingor. Det smakade extra gott idag, filen svalkade i min såriga bröstkorg. Jag tog fram en liten matlåda med kycklingfärs och spaghetti ur frysen till middag, men aptiten har inte riktigt återvänt eftersom illamåendet är kvar.

Svalkande fil till frukost…

…och en lunchlåda till middag.

∼ ♦ ∼

Hur jag mår

Men hur mår jag då efter Ingreppet? Tackar som frågar, kära dagbok. Jag har varit mycket trött och medtagen idag, vilat och sovit en del på soffan. Det gör ont i bröstkorgen, det är svårt att ta djupa andetag, jag mår illa nästan hela tiden och ljumsken har skrikit hela dan om att den vill bli av med plåstret. Jag bävade dock lite för det (se bild två i bildspelet nedan så får du en vink…). Till sist tog lusten att duscha över och i samband med det slet jag av plåstret. Det var ingen vacker syn och jag hade fått såriga eksem av plåsterklistret, men ärligt talat vågade jag inte titta ordentligt. Jag är en sån som svimmar av blod.

Utöver det känner jag mig lite, lite försiktigt optimistisk, ungefär som den röda knoppen i novemberkaktusen som är väg att spricka upp först nu, i mitten av december. Jag hör, inne i huvet, mitt hjärta slå regelbundet, men bäst av allt: jag är inte andfådd, jag börjar inte flåsa när jag reser mig från sittande till stående. Fast först om tre månader kan större förbättringar komma. Förhoppningsvis.

Detta bildspel kräver JavaScript.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Jag micrade matlådan och åt maten trots att jag mådde illa. I kväll ska jag se den avslutande delen av en dokumentär på en av Play-kanalerna och läsa. 

Tisdagsmiddag, intagen under illamående.

Tack till alla som hör av sig på olika sätt. Jag orkar inte svara alla och jag orkar inte skriva samma saker. Därav det här ganska utlämnande dagboksinlägget.

Men… this too shall pass. Det går med all säkerhet över om 100 år också.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.