OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Tisdagsfrukost i mörkret.

Många har frågat varför jag lägger ut bilder på det jag äter. Ska väl folk skita i egentligen, för det här är en dagbok. Men jag kan förklara att det ligger en liten ätstörning i botten, med vikt som går upp och ner. Sen ett halvår handlar det också om min hjärtsjukdom – jag måste äta när jag tar den medicin jag senast blev ordinerad. Hjärtsjukdomen i sig upptäcktes i augusti 2023. Dessutom måste jag äta regelbundet. Det har varit nåt av det svåraste för mig som aldrig har varit särskilt regelbunden vad gäller måltider. Dessutom avskyr jag att laga mat. Jag gillar förstås att äta mat. God mat, ska det vara, annars kan det kvitta. Rött kött har jag inte ätit på över 40 år. (Vad jag vet.) Så allt detta sammantaget inklusive en krånglig mage ställer till det.

Det som har varit svårast med hjärtsjukdomen är den bristande orken. På andra plats kommer detta med att tvingas ta mediciner och äta. Jag vill kunna nöja mig med öl och ostbågar en fredagskväll, men det går inte längre. Jag vill kunna dricka kaffe från tidig morgon till över lunch en ledig dag. Det går inte heller. Kaffe finns på listan över livsmedel som jag ska dra ner på. Det höjer blodtrycket.

Mina morgonmediciner.

Vad äter jag för mediciner då? Jag ska ta samma doser morgon och kväll förutom av den där tvåfärgade tabletten som jag bara tar på morgonen. Det är den snällaste av medicinerna, den som hjälper mig mage att inte braka ihop totalt. Omeprazol. Den stora avlånga saken är den nyaste medicinen, den som jag står på sen i maj 2024. Den reglerar hjärtrytmen. Den halva tabletten är betablockerare som jag i dagsläget tar en lägre dos av sen jag började med medicinen som reglerar hjärtrytmen. Betablockerare tar jag 2 x 50 mg av per dag, därav halvan. Ursprungligen stod jag på 2 x 100 mg – och hade inget liv på grund av att den gjorde mig så dålig. Läkarna envisas med att skriva ut 100 mg-tabletter, trots att den senaste i raden kardiologer har sänkt dosen till hälften. Som tur är har tabletterna en skåra och är lätta att dela. Slutligen, den rosaaktiga tabletten är en svindyr blodförtunnande medicin som jag tar två tabletter om dan av, en på morgonen och en på kvällen. Hundra tabletter av den sorten kostade senast över 1 600 spänn. Jag kommer snabbt upp i rabatterat pris tack vare högkostnadsskyddet. I nästan ett år har jag fått mina mediciner gratis tack vare det. Men snart går skyddet ut och då får jag betala – till dess att jag har nått taket för kostnader igen. Jag är tacksam för högkostnadsskyddet. Det är inte billigt att vara sjuk.

Jag kanske inte är OK, men jag lever i alla fall.

Mina övriga krämpor, som problem med händer och fingrar, ryggont, kramp i ben och fötter, värk i muskler och leder etc är det ingen i vården som direkt har brytt sig om. Jag har fått höra att min rygg är OK eftersom jag kan böja mig med raka ben och sätta händerna i golvet, men det är inte i det läget som ryggen gör ont. Kramper har jag om nätterna. Läkarna har inga svar på varför. Värken i muskler och leder kommer bara sisådär vissa dar. Högerhanden är opererad – karpaltunnelsyndrom. Resultatet blev att handen är sämre efter operationen, för jag har fått triggerfinger och tappar ofta saker. Vänsterhanden har jag därför inte låtit operera. Båda händerna domnar fortfarande nästan lika mycket – trots att den ena är opererad. Jag har blivit erbjuden en kortisonspruta i den opererade handen, men tackat nej. Kortison lindrar ju bara symtomen tillfälligt och gör inte handen friskare.

Borde kanske hoppa i..?

Så ursäkta mig om jag är lite jävla grinig ibland, trots att jag ser så pigg ut, säger många. Men jag jobbar heltid, ja. (Förväntar mig varken blommor eller applåder, borde kanske hoppa i ån, men inte bli osynliggjord som jag blev idag på ett möte.) Det finns mera att berätta, fast jag vet inte om jag ska göra det här. Slut på sjukdomssnacket, i vart fall för den här gången.

Tisdagsmorgonen var riktigt mörk, men samtidigt varm, nästan 15 grader när jag klev upp. Jag gick iväg till jobbet som vanligt. Mina arbetskamrater på enheten var på planeringsdag och lufsade bland annat i skogen. Jag insåg mina brister och avstod från att delta. Jag vill inte sinka de andra, inte vara den som krånglar. Dessutom hade jag saker att ta tag i på jobbet.

Luncha skulle jag göra med bästa E, men hon messade tidigt i morse att hon inte mådde bra. Av en händelse hörde bästa F av sig och frågade om vi skulle luncha och det passade ju utmärkt idag. Själv frågade jag Lisbeth (som egentligen heter nånting heeelt annat) om hon har tid för lunch i morrn – och det har hon. Megasocial? Nja, men jag vill gärna träffa arbetskamrater som också är vänner som jag känner mig trygg med.

Idag åt jag raggmunk med bästa F. Och nej. Jag åt inte hela portionen.

Lunchen i bästa sällskapet var bra för mig. Jag fick energi av såväl mat som samtal. Och hela portionen raggmunk åt jag inte – då hade magen spruckit. Genom att jag åt mat mitt på dan behöver jag inte trolla fram nåt annat än typ mackor i kväll. Lunchen gav mig en kick så att jag fixade att besöka en karl på rummet (!)), göra en telefonintervju – HEPP! – och skicka över några kompletterande frågor via mejl till en direktör som snart ska börja jobba här.

∼ ♦ ∼

Mackor, litteratur och tända ljus i sällskap med Hopptimisten – min kvällsmat. Och så kvällsmedicinen, förstås.

Igår kväll blev det en TV-kväll. Jag såg första avsnittet av Det sitter i väggarna på SvT Play, Vem bor här? och Sherwood i mitt bubbelgumsdoftande (!) vardagsrum. (Doften från mitt nya doftljus.). I kväll stod det handling av tunga saker som fil och mjölk på min agenda. Motståndet var stort mot att åka iväg, men efter en stunds vila på soffan gav jag mig iväg till City Gross. Det slank ner lite annat som inte stod på lappen i varuvagnen också. Jag var hemma på nån timme igen, precis lagom för att äta kvällsmat och ta kvällsmedicinen.

Jag skrev inledningen av det här inlägget häromdan, när jag mådde skit. Idag har jag inte heller mått så bra – jag brukar inte göra det efter ett dygn med ett extra bråkigt hjärta. Hjärtat har emellertid lugnat ner sig. Alltid något.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.