Tofflan – the neverending story

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, var sak har sin tid och snart är julen slut…

Jag utövar mitt intresse vid en sprakande brasa.

Juldagarna har gått fort. När det här inlägget publiceras återstår bara timmar av julen 2025. Årets jul har varit lika ensam som förra årets, men jag har hanterat ensamheten bättre. Har varit så illa tvungen. Är en lite hjärtsjuk (!) och har ett nyfixat hjärta är det inte precis musikfestivaler och party som gäller. På måndag har det gått två veckor sen kardiologen var inne och rotade i mitt hjärta. Det känns som om det fortfarande slår som det ska efter det. Blåmärkena börjar blekna. Andningen blir bättre för varje dag som går. Jag flåsar inte alls, men så klart jag blir andfådd när jag rör mig lite snabbare, precis som de flesta andra. Magen bråkar, vilken mer troligt beror på biverkningar av mediciner.

Återhämtning pågår. Jag vilar och läser böcker. Det finns olika sätt att visa att man har åsikter om att jag läser. Jag är trött på att bli sårad, till och med för att jag har ett intresse som inte stör andra, vad jag vet. En del människor har jag därför valt bort av det skälet (andra av andra skäl). Små människor har inte längre nån plats i mitt liv. I stället har jag hittat en varm brasa (TV4). Den sprakar så mysigt när jag ägnar mig åt det jag gillar mest: att läsa.

På annandagens morgon blev det bokbyte. Kriminalromanen om ett kallt fall byttes med den första julklappsboken, en thriller om ett annorlunda hembiträde.

Annandagsstart.

Bokbyte från en bok om ett kallt fall till en bok om ett annorlunda hembiträde.

∼ ♦ ∼

Förmiddagsfunderingar och frukost i rött

Jag tog en skön dusch och tvättade håret när magen hade lugnat ner sig lite. Inte vet jag varför den reagerade idag. Det kan ha berott på nånting jag uppfattade som gjorde mig ledsen. Så ledsen att jag blev tvungen att ställa en fråga till nån som jag egentligen inte tycker har med saken att göra. 

Fina, omtänksamma E, den enda som velat träffa mig under julhelgen, hörde av sig till mig med ett antal frågor. Jag blev så glad att nån bryr sig. Tyvärr orkar jag inte ses, men omtanken gladde mig enormt. (Jämför det med såna som snokar, fnyser och tiger för att de antagligen är fördomsfulla och/eller har en bokstavsdiagnos som inte är behandlad. Eller kanske har de fattat ett och annat och bara känner sig… dumma. Hjärtan begriper sig såna människor inte på. Det är därför jag klarar mig utan dem.)

En grötfrukost i rött la sig som balsam i orolig mage och kring ledsamheter. Mitt trasiga hjärta måste hållas stängt för det senare.

Röd annandagsfrukot med gröt som balsam, Hopptisarna och första julklappsboken.

Solen utanför mina skitiga fönster lockade. Jag bäddade, klädde på mig och gick iväg.

∼ ♦ ∼

Lite längre

Det var halt på Botvidsgatan.

Solen sken, termometern i sovrummet (skuggsidan) visade fem plusgrader – och det var rätt halt ute. I alla fall på Botvidsgatan. Jag gick nämligen ut den vägen idag, för jag bestämde mig för att gå nästan samma sträcka som igår fast i motsatt riktning.

På Vaksalagatan var det full fart på bilar och mycket folk ute. Så lustigt, det var nästan som en vanlig fredag. Fast jag gick inte in till Korgtassen för att köpa smörgåstårta. Idag gällde att hyfsa julmaten.

Jag vek av höger in på Main Street och passade på att fota tunnelbygget på S:t Persgatan. Men det är så sorgligt att se, vilket jag såg redan igår, att restaurangen, där jag åt min 60-årsmiddag med delar av min dåvarande familj och folk som jag inte längre umgås med, är stängd. Eller… den används som matsal etc för tunnelbyggarna… Var sak har sin tid, såväl 60-årsfirande som restauranger och vissa människor. Jag var givetvis tvungen att stanna och fota även vid tunnelbygget på S:t Olofsgatan innan jag gick lindallén bort till knarkhuset (ja, där dilades det visst hej vilt under en period!).

Sol vid tunnelbygget på S:t Olofsgatan.

För vila eller lek???

På fotgängardelen av den kombinerade cykel- och gångbanan halkade jag upp till Höganäsparken. En cyklist, högljutt pratande i mobitelefon, envisades med att cykla på gångbanan, men jag klarade mig från att bli påkörd. Jag tog en titt på en frusen trädgård och funderade över huruvida ett verk i parken var för vila eller lek.

Nånstans på vägen mötte jag en person som hejade på mig. Jag kraxade till svar för jag hade inte pratat med nån på två dygn. Det fick mig att ta svängen förbi Mia i blomsterhandeln. Jag handlade inget idag, jag ville bara kolla läget och prata en liten stund, för Mia är en av dem som verkligen har brytt sig de senaste veckorna. Sen gick jag ner S:t Olofsgatan och hem till mitt. Dagens promenad blev cirka 3,2 kilometer. Långsam, men ändå. Jag är mycket nöjd!

På Vaksalagatan.

Tunnelbygget på S:t Persgatan.

I lindallén.

En frusen trädgård.

På väg hem.

En stunds vila efter detta, sen nätshopping (nej, inte böcker, faktiskt!) och så eftermiddagsfika.

Annandagsfika.

∼ ♦ ∼

Inte bara vila

Inte bara vila framöver utan ett par hemmaprojekt är på gång.

En vecka har jag varit sjukskriven (sjukskrev mig själv), en vecka har jag haft semester. Två veckors ledighet återstår efter den här helgen. Ja just det. I morrn är det helg igen… Jag tänkte faktiskt inte bara vila under semestern, men jag behöver mest göra det. Sen finns det andra saker jag behöver göra också. I morrn kanske jag tvättar. Jag behöver handla lite grann. Det senare kan jag göra i samband med dagspromenaden.

Till senare i veckan – eller veckan därpå – har jag ett par hemmaprojekt. Det ena handlar om städning, tyvärr, men det måste göras och när jag jobbar orkar jag inte. Det andra handlar om att tömma ett skåp och ställa undan innehållet i plastlådor med lock. Jag tror att det är OK att lyfta lite mer nu. Hålet i ljumsken läker fint, blåmärket bleknar, så jag tror inget kan brista. Men jag har många dar på mig.

De här lådorna, som jag köpte i höstas, ska fyllas när jag rensar ut ett skåp.

∼ ♦ ∼

Sista juldagen, sista julmaten eller tabberas, kort sagt

Julmat är gott, men jag har haft svårt att äta den i år. Dels smakar saker och ting inte som de brukar, dels har jag lite svårt att svälja samt mår illa av och till. Jag vill inte slänga mat, så i afton bestämde jag mig för att äta julmat för sista gången i år. Tabberas, kort sagt. Eller… nån sillbit kan jag faktiskt spara till nyår som förrätt (till vadå?). Julvörtbrödet som är kvar har jag fryst in och alla kalkonbullar och dito prinskorvar har jag inte stekt utan de ligger kvar i frysen. Öl och sprit som blir över förfars inte i kylen, inte heller julknäcket i skafferiet. Jag försöker undvika matsvinn. Men jag satt i över två timmar och försökte få ner en tallrik mat. Bäst gick det med ölen, St Peter’s ale, snapsen och knäckemackorna. Who am I kiddning?

Annandagens sillbord inklusive lax, ägg och kalkon.

Två timmar med detta…

Den här alen var god i alla fall och slank ner fint.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Jag har rensat lite i sociala medier. Avföljt några som jag inte har kontakt med eller som jag tycker bara snokar eller inte bryr sig. Faktum är att jag skulle kunna skriva en del namn här, för ingen läser ändå här som känner nån annan egentligen. Genom att följa nåns blogg eller i andra sociala medier känner man faktiskt inte nån även om man är blåst nog att tro det. Vem lurar vem, typ?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.