Tofflan – the neverending story

OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Nej, saker fortsätter inte alltid att vara såsom de har alltid har varit. Det kunde jag konstatera igår när jag blev påmind om att det var Gustav Adolfs-dagen. Då brukade nån av oss springa ner till Butiken på hörnet, som låg i samma hus där vi bodde, och köpa var sin Gustav Adolfs-bakelse. Jag var visserligen in till Trillers igår, men enbart för att få en pratstund med trevligaste Å och inhandla mina två Noisette till helgen. Det är min nya ”tradition” och den upprätthåller jag så länge jag kan och vill. Bakelser har jag inte varit så förtjust i nånsin, men det är en social grej och bakelser ska ätas i sällskap. Så jag skippade Gustav Adolfsbakelserna. För Noisette går att äta ensam. Tro mig, jag har provat i typ ett år nu. Nån Noisette blev det förstås inte heller igår, det var ju bara torsdag. Nej, dessa ska ätas lördag och söndag.

Noisette från Trillers till lördag och söndag.

Idag är det visst kladdkakans dag. Kladdkaka gillar jag också, men i morse festade jag i stället bland annat på hallon från Slottsträdgården. Att den naturliga tillgången till dessa hallon skulle försvinna för mig kunde jag inte förutse. Därför smakar de desto bättre nu eftersom de har blivit ovanliga i det här hemmet. Jag har dem i en burk i frysen och pytsar ut några stycken på frukostfilen. Det känns riktigt lyxigt. Jag uppskattar dem mycket mer nu när de är ovanligt förekommande för mig. Tänk att det här med att allt inte är som det alltid har varit kan vara nåt positivt! Det är i alla fall vad jag försöker intala mig.

Lyxigt med hallon från Slottsträdgården i filen.

Tro nu inte, kära dagbok, att separationen 2024 är det värsta i mitt liv. Det är det inte, även om separationer aldrig är roliga. Separationen i sig gick relativt smidigt, mycket för att Anna är som hon är – medan jag själv är ganska… hopplös och känslostyrd. Nej, jag har varit med om värre separationer. Men det som är det värsta i mitt liv är sjukdomen som har slagit klorna i mitt hjärta. Både igår och idag har jag känt mig svag, yr och flåsig. Det är inte klokt att bli andfådd bara för att en reser på sig från sittande till stående. Detta är det värsta i mitt liv, för nu när jag är ensam kan det hända saker som gör att jag… ”blir liggande”. Jag går och bär på en konstant rädsla för att bli en grönsak, för ingen lär hitta mig ”i tid” för bästa insatser. Så jag hoppas att döden kommer snabbt och befriar mig i stället för att jag ska överleva. OM jag nu inte får göra det där Ingreppet snart. Att gå och vänta och vänta och må sämre och sämre tär. Livet blir torftigt. Jag vet inte hur länge till jag klarar att gå till och från jobbet. Men det förstår nog ingen. Så jag skriver det här. Till dig, kära dagbok.

∼ ♦ ∼

Idag var det skönt att slippa gå iväg.

Sista arbetsdagen den här veckan började grått och fuktigt, men ljusnade lite. Så skönt att slippa gå iväg idag. Efter dusch och frukost var det bara att hasa de 25 stegen till arbetsrummet och jobbdatorn. Två möten stod på agendan och så la jag in en artikel på svenska klar för publicering. Den engelska översättningen väntar jag på. Jag påminde fotografen om bilderna till den andra artikeln, den som inte hinner bli klar inför nästa vecka. Bilden kan vara bra att ha snart, men vi kom överens om att även den kan levereras under nästa vecka.

Medan jag jobbade passade jag på att köra en maskin tvätt. Tvättkorgen var så full och jag behöver beta av lite, inte bara tvätta allt på söndag. Ett varv med dammsugaren behövdes också idag. Jag fick ta det som mikropauser och körde ett par rum i taget. Hela lägenheten tar 45 minuter, ungefär, har jag räknat ut.

Lunch åt jag mitt på dan och den blev typ samma som igår, men varma koppen ersattes av kaffe. Sen tog jag bilen och hastade ut till City Gross eftersom de hade Zoegakaffe till bra pris för sina medlemmar. Och när jag ändå var där passade jag på att handla lite mer…

Lunch med perfekt rostat bröd och ägg.

Zoegakaffe – och lite mer…

Jag hade ju blivit påmind om att det var Kladdkakans dag idag och kladdkaka gillar jag ju. Därför bestämde jag mig för att köpa en frusen variant samt sprejgrädde. Bara det att klantmajan inte använde glasögon när hon plockade ner varor i korgen. Hon kom hem med en glutenfri kladdaka. Och de brukar ju vara… lite torra… Tur att jag kom ihåg sprejgrädden, dårå…

KRÄMIG kladdkaka lät ju gott.

Fast den var visst glutenfri…

Fredag kväll innebär smörgåstårta och ett glas riesling. Kvällens dessert blir en bit glutenfri kladdkaka med sprejgrädde och hallon. Jag ska också lite senare prova om den näst sista flaskan av Casa Tofflans batch från den 11 februari 2017 går att dricka. Så spännande för det kan ju bli en positiv överraskning!

Fredagsmiddag.

Idag blir det dessert, men till kvällskaffet.

Går det att dricka???

Desserten intar jag till kvällskaffet och senaste avsnittet av Förrädarna inklusive Gravkammaren på TV4 Play. Det är väldigt skönt att spara tittandet till en helgkväll. Så går ett par timmar och jag försöker njuta av att allt inte är som det alltid har varit.

Så går ett par timmar…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… I morrn kommer min pudding, det vill säga Baldur. Det ska bli så mysigt med sällskap. Givetvis hoppas vi att Husse får en bra dag i Stockholm också.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.