OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg.

Gubbsjukt eller inte, jag gillar Peter Mays serie om kriminalteknikern Enzo Macleod. Därför blev jag mycket glad när jag upptäckte en ny del och ännu gladare när Modernista skickade ett recensionsexemplar av storpocketutgåvan av Den mörka porten. Tack!

Kriminalteknikern Enzo Macleod har dragit sig tillbaka, egentligen, men när han blir ombedd att besöka en plats där man hittat en kropp med ett pistolskott i huvudet kan han inte låta bli att åka dit. Samtidigt blir en berömd konsthandlare mördad i huset bredvid. Men båda fallen har kopplingar till Leonardo da Vincis verk Mona Lisa – via en förfalskning.

Som alltid i recensioner börjar jag utifrån och in. Formatet, till att börja med… Jag är inget fan av storpocket, men jag kanske håller på att tänka om en aning. Boken är lätt att ha med sig – den väger nästan ingenting – och jag har så gott som alltid en bok nära mig. En annan fördel är att det större formatet också ger större bokstavsgrad i inlagan. Och det gillar mina dåliga ögon. Omslaget går i dimmigt och blått, lite mystiskt, så där, fast ganska intetsägande. Jag vet inte riktigt vad bilden föreställer.

Boken kom ut på originalspråk engelska redan 2021. Att den är skriven under pandemin märks, för folk bär munskydd och det råder restriktioner. Eftersom det är översättningsutgåvan jag har läst, kan jag dessvärre inte tycka nåt om översättningen – jag har ju inte läst boken på originalspråk. Det får jag lämna därhän. Men… jag hade önskat att författaren hade lämnat Covid-pandemin därhän. Den vill vi nog helst alla glömma.

Utöver det skildrar även den här författaren relationer. Enzo Macleod har en komplicerad familjehistoria med många förvecklingar. Därför är det bästa att läsa böckerna i ordning, vilket jag dessvärre inte gjorde. Trots att jag inte heller är överförtjust i relationsteman har det i den här serien en viss betydelse. Så okejrå.

Själva berättelsen pendlar mellan en historia från andra världskriget till en historia i nutid (läs: under pandemin). Två fall, med 70, 75 år emellan, visar sig ha kopplingar. Jag gillar mycket att det här till viss del är en historisk roman. Men jag gillar också att det handlar om konst, stora konstskatter och att det som skedde med konsten i boken faktiskt i vissa fall skedde under kriget.

Det blir en spännande resa bakåt i tiden och i nutid. Författaren lyckas utmärkt att fånga min uppmärksamhet, för jag vill ju veta hur det går i båda berättelserna. Att de hänger ihop och hur får jag som läsare ledtrådar till under resans gång. Berättelsen innehåller hemskheter från andra världskriget, ett krig som än idag påverkar den brittiska litteraturen. Och det är bra att vi som läsare påminns – även om det är uppenbart att det ”inte hjälper” på alla håll.

Den mörka porten är en realistisk kriminalroman och samtidigt annorlunda, framför allt jämfört med övriga böcker i serien, den känns mer seriös. Boken kan läsas även som en historisk krigsroman. För mig är den här boken den starkaste Enzo Macleod-serien.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Enzo Macleod-serien:

1. Ett kallt fall
2. Döden i Gaillac 
3. En kamp mot klockan 
4. Dödsboet
5. Stjärnkocken 
6. Kvinnan i leran 
7. Den mörka porten (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.