OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en annorlunda roman.

I början av 2026 fick jag en förfrågan om jag ville läsa och recensera en bok som kändes… inte så lätt. Pseudonymen Saam Neirams bok En guds födelse blev jag ändå nyfiken på och tackade ja. Boken anlände den 8 januari 2026 till min postbox, men fick ligga på vänt en knapp månad eftersom jag ville känna mig tillräcklig stabil efter Ingreppet och allt vad det innebar.

Den här boken är en roman som ställer svåra frågor, men som inte ger några enkla svar. Något har vaknat som ett stilla andetag i mörkret. En idé har blivit till kod. Gränsen mellan människa och maskin suddas ut i samhället. Då väcks frågor som ingen längre vill svara på. Boken rör sig mellan det teknologiska och det existentiella. Den är ingen vanlig framtidsskildring utan snarare en reflektion över ansvar, längtan och gränserna för liv. Här finns tystnader som är mer talande än ord och relationer som formas bortom det som är möjligt. En närvaro som inte liknar nåt annat.

Även denna gång börjar jag utifrån och går inåt. Det här omslaget tilltalar mig mycket. Det är både spännande och vackert. Diset antyder att allt inte är klart, men solen stiger på himlen och färgerna är milda.

När jag så börjar läsa tycker jag att språket är något högtravande, lite ålderdomligt. Här finns också en del inte helt språkligt korrekta eller underliga uttryck såsom guldsökare, att jaget inte hade någon smärta någonstans, en ficklampa i pannan, att jaget känner en känsla etc. Dessa hakar upp min läsning.

Själva berättelsen då? Ja, den är väl inte riktigt min mugg kaffe. Det blir nån sorts Gullivers resa in i framtiden för huvudpersonen och det mesta är obegripligt för såväl huvudkaraktären som läsaren. I alla fall till att börja med. Huvudkaraktärens speaking partner är en kvinna. Jag tycker att boken hakar på ett äldre sätt att se på kvinnor som omvårdare. Maibel ombesörjer att huvudpersonen har mat och kläder, masserar hans bröst etc. Ja det sägs för övrigt inte nånstans att huvudpersonen är en man, men jag tycker att det verkar vara så.

Det finns dock stycken i boken som (be)rör mig. Ett av dem är huvudkaraktärens första möte med rådjuren och det lilla kidet som somnar i hans famn. Just att vi behöver värna om djur, natur och miljö är ett av bokens teman. Andra teman är religion och tro. Allt är skrivet i nån typ av fantasyform.

Jorå, jag ser författarens djupa engagemang, men jag har väldigt svårt att ta till mig bokens innehåll. För mig blir det för djupt, för flummigt och obegripligt – därför att vissa företeelser i berättelsen inte är logiska enligt min uppfattning. Jag får visserligen en och annan sak att fundera på, men… Detta gör det mycket svårt att sätta ett omdöme på boken. Omdömet den får av mig är därför baserat på att andra än jag troligen får ut mer av boken än jag.

Toffelomdömet blir medel.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.