OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, så märkligt…

Jag tänkte genast på det när jag skrev rubriken att jag faktiskt kanske inte får uppleva den fjärde advent 2025. Det är en märklig känsla att inte veta riktigt vad som väntar. Givetvis är jag skitskraj, har varit ända sen i fredags när jag insåg att nu ska det ske. Ingreppet. Det jag har väntat på. Tyvärr ett ingrepp jag inte visste tillräckligt om, så att jag blev grymt besviken under samtalet med läkaren som jag inte klickade med. Ja jo, jag är en besvärlig patient, för jag vägrar se läkare som små gudar. Men jag är ärlig om att jag är jätterädd. Och det är när ärligheten visar sig som också förmågan till eller bristen på empati visar sig.

Tredje adventfrukost. Undras om jag får uppleva den fjärde advent 2025?

Söndagsstart. En bok kan inte göra mig illa.

Flera saker behöver jag inte, jag hade behövt flera människor. De finns inte. Jag får förhålla mig till att livets adressbok blir tunnare och tunnare. Så jag är tacksam för godheten hos vissa arbetskamrater med flera som gör en del praktiska insatser. Sen fixar jag resten själv. Det jag emellertid ännu en gång fått inbankat i skallen är att ingen är att lita på, ingen är hundra procent lojal och ingen håller sina löften. Det gjorde ondast när sveket kom från det enda håll jag var säker på att det inte skulle komma. Nu vet jag bättre. Nu har jag lärt mig. Jag inledde tredje advent med läsning och kaffe på sängen. Nåt normalt. En bok kan inte göra mig illa.

∼ ♦ ∼

På att göra-listan

Dagens att göra-lista är lång. Den hade jag behövt hjälp med, men jag kan stolt avslöja att jag har fixat allt på egen hand hittills – utom att tanka bilen. Före frukost (se ovan!) hade jag rivit ur sängen och startat en maskin lakanstvätt samt strukit två av varje av skjortor, dukar, tischor och tygservetter. Strykningen hade jag kunnat lämna, men det blir mer ren tvätt och sen får jag inte jonglera med strykbrädan på ett tag. Den får helt enkelt stå framme – ifall jag orkar stryka sen. Senare. Om jag överlever.

Strykning på gång.

Inte så mycket, bara två av varje.

Till nån som jag misstänker inte har köpt sig själv nån blomma.

Sen tog jag bilen på en åktur. Tanken var att jag skulle tanka, men det regnade så förtvivlat att jag inte ville ta E4:an bort till Preemmacken för att jag var rädd för vattenplaning. Löjligt, jag kan ju dö i morrn på operationsbordet. Vilken tur i såna fall att det blir mer pengar kvar till mina arvtagare, som egentligen har fått tillräckligt. Men nu är det som det är. Särskilt mycket handlar det inte om. Bilen är rätt OK, förstås. Den kanske kan inbringa en slant. Jag körde hem med den, ner i garaget, tog ett paraply och gick bort till Mia för att kompletteringshandla. Igår hade jag inte huvet med mig och jag vill ge en blomma till nån som jag misstänker inte har köpt sig själv en. Den står i en kasse i hallen.

Jag fortsatte att bocka av saker på listan genom att bädda rent, läsa instruktionerna för descutan och sjukanmäla mig från i morrn. Check på dem!

Renbäddat.

Omständiga instruktioner.

∼ ♦ ∼

Normala, vanliga aktiviteter

Eftermiddagsfika med Våroffer och Noisette den tredje advent.

Sen gjorde jag normala och vanliga aktiviteter också som att läsa och byta bok. Jag läste ut boken om gossen Samuel – och satte upp övriga böcker i serien på inköpslistan. Nu ska jag läsa den fjärde delen i en årstidsserie, en bok som inleds med ett citat om att april är den grymmaste månaden. Gissa vem som föddes då…

Och när jag skrivit om Dvalan och publicerat inlägget läste jag i Våroffer till eftermiddagskaffet och mumsade på helgens andra Noisette medan tre ljus var tända i hästastaken. Fast innan jag kunde läsa blev jag tvungen att mickla med golvlampan som inte fungerade igen. Den åkte ju i golvet när min fåtölj skulle lagas. Fåtöljen lagades inte och dessutom pajade lampan. Eller den funkar, med det är glapp i den.

Bokbyte från en bok om gossen Samuel till en bok om den grymmaste månaden, april.

∼ ♦ ∼

Och så vart det kväller…

Jag hade köpt middagsmat igår. Att micra Västerbottenpajen gick snabbt och det fanns sallad kvar att bara lägga på tallriken. Det var ingen stor bit paj och jag blev inte jättemätt, men samtidigt hade jag ingen lust alls att äta. Jag tände de tre ljusen i kopparstaken plus ett fjärde värmeljus, så att jag kunde låtsas lite som om jag får uppleva den fjärde advent.

Tredjeadventsmiddag med Hopptisarna, Våroffer och ett värmeljus som fjärde ljus.

Efter maten ser jag andra delen av nyinspelningen av Lynley. Därefter blir det onormal dusch utan vare sig smörja eller deo efteråt. Ryggsäcken är packad, alarmet är ställt och jag ska väl anses vara redo att gå till slakt i morrn. Det här inlägget är tidsinställt.

Och snälla nån. Jag orkar inte med ytterligare ursäkter. Ett brutet löfte är ett brutet löfte. Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Det är inte svårare än så.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Där jag jobbar finns det kanske bögar, det vore bara trevligt, tycker jag. Men att andra människor uttrycker sig nedsättande om såväl kommunikatörer som bögar har jag svårt att ta. Citatet nedan är dock från boken Dvalan och kommer från en fiktiv karaktär. Detta innebar att jag faktiskt kunde skratta åt den dumma kommentaren. För på min kommunikationsavdelning är alla högst verkliga och de allra flesta är väldigt snälla och goda arbetskamrater. Och som sagt, kanske är en del bögar. Couldn’t care less!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.