OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om ytterligare en fådd bok av Lotten.

Lite av en kontrast till boken jag läste före denna är Anna Kurus spänningsroman Hungermyren. Bara en sån sak som omfånget – 237 sidor – gjorde mig så nyfiken. För det här med omfång är intressant och jag tycker att en spänningsromans sidantal idealiskt bör ligga på 300 – 350 sidor. Men många gör inte det, de flesta är längre, medan den här boken faktiskt är kortare. Stort TACK igen till min bokvän Lotten!

Precis som i föregående bok heter huvudkaraktären Mikael. Han återvänder till Kiruna efter många år i Stockholm. Där ska han jobba på ett gruvbolag, men han har ett annat mål också: att hitta guld. En sägen säger nämligen att en guldåder ska finnas nära ett fjäll. I Karesuando bor Laila, Mikaels farmor. Hon vet saker. Mikaels familjehistoria har inte varit helt klar. När ett foto av en risku, en samisk silverbrosch, dyker upp väcks gamla minnen till liv. Framför allt konflikter och hemligheter mellan samer och tornedalingar. Det finns en del som inte har glömt och som inte ger sig förrän alla spår att det som hände är raderade.

Det som mest etsar sig fast i mig är kylan. Jag skulle nog inte kunna bo så där långt norrut. Sen blir jag lite konfunderad över Mikaels och Lailas förhållande. Ibland är han ”fammos pojke”, ibland försöker han få in henne på hemmet – där mamma Signe redan bor, inne i dimman som hon har gått. I mina ögon är Laila den enda som är riktigt… sund och vettig. Läsaren bjuds på tillbakablickar till år 1954. Det har givetvis med alla hemligheter att göra.

Boken är välskriven. Det är mycket som sägs med några få ord och det passar mig. Kontrasterna mellan dåtid och nutid till exempel i form av de olika karaktärernas hemligheter blir ganska… slående. Fast spännande enligt min smak blir boken dessvärre först mot slutet. Visst finns de gamla hemligheterna och visst vill jag veta vad som hände Ante inklusive vem och varför. Men när jag väl fått ”en ledtråd” listar jag ut nästan helt hur det ligger till i förväg.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Lotten har också läst Hungermyren och skrivit om boken.

Livet är kort.