OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om den nionde och avslutande (?) delen i Hoffman- och Grensserien.

Ibland gör ens vänner små missar. Och tro det eller ej, ibland gynner det deras vänner. Såsom när vännen FEM råkade få Anders Roslunds nionde och avslutande del i Hoffman- och Grensserien, Djävulens bästa trick. Hon ville inte läsa boken – utan gav den till mig. Underbart och TACK! Nu när jag har läst boken har jag också avslutat den här serien.

Mitt i natten i Stockholm drabbas vår huvudstad av flera spektakulära dåd. Polisledningen tror att dåden kan stoppas, men kriminalinspektör Mariana Hermansson känner att nåt inte stämmer. Hon följer spår mot Älvkarleby, av alla ställen, och en rättspsykiatrisk klinik. För att kunna lösa brotten måste hon ta sig innanför murarna och taggtråden. Detta gör hon tillsammans med – eller snarare via – sin förre chef Ewert Grens och den kriminelle Piet Hoffmann i deras sista… äventyr…

Författaren skildrar terrorliknande våld lika realistiskt som i de tidigare böckerna i serien. Men här kulminerarar det verkligen och det gör det i vår huvudstad. Lite intressant då att Älvkarleby blir platsen där hjärnan finns. Älvkarleby är en tätort i Älvkarleby kommun, men det är Skitskär, förlåt, Skutskär, som är centralort. Dessutom finns där ingen rättspsykiatrisk klinik i verkligheten. Utöver det är resten realistiskt. Och spännande. När dåden sker rapporterar författaren om polisens arbete nästan som en nyhetsbyrå i korta, tidsangivna kapitel. Lite orealistiskt är det dock att nuvarande chef kallar in sin tidigare chef och en infiltratör när båda sitter i fängelse. Genom att tacka ja till att söka den skyldige i fallet kan de bli frigivna tidigare, är moroten.

Så sammantaget… Vissa delar är mycket realistiska, andra inte. Boken känns lite sisådär sammanhållen. Men det är en driven författare som har skrivit den här kriminalromanen. Och den drivna författaren ror i land med det hela, väjer inte för det obehagliga, backar inte för vissa saker. Boken är helt enkelt väldigt spännande.

Min favoritkaraktär Ewert Grens är med, nu som fånge. Piet Hoffmann är också med, men nedtonad. Ewert är trött och uppgiven, har funnit sig i sitt straff och öde, men nappar ändå. Han är ju och förblir polis, karaktären i sig är lika ensam som jag och har säkert ingen större frihetslängtan. Så egentligen, trots att jag gillar den här serien, känns det rätt av författaren att han avslutar den. Amen. Consummatum est.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

De här böckerna ingår i Hoffmann- och Grensserien:

1. Tre sekunder
2. Tre minuter
3. Tre timmar
4. Jamåhonleva
5. Sovsågott
6. Litapåmig 
7. 100 procent
8. Fly
9. Djävulens bästa trick (läs inlägget ovan!)

Livet är kort.