OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Nä, helt slut igår kväll var jag. Jag orkade inte göra det jag borde ha gjort på balkongen – ta in krukväxter. Det var frost i natt, i alla fall var det vitt på taket på ett av husen jag ser från köksfönstret. En enda sak orkade jag fixa och det var att stoppa ner soffdynorna i plastsäckar och ställa in dem ordningsamt i klädkammaren.

Onsdagsmorgonen var kall och mörk. Jag tror inte att jag kan läsa utan att tända kökslampan – i morrn. I morse gick det hjälpligt. Men jag läste inte så mycket för jag mådde inte särskilt bra. Jag vaknade med ett illamående och en mage som var besvärlig. Magen var krånglig redan i natt, så sömnen blev sönderhackad. Kallsvett ovanpå det och en mardröm som handlade om jobbet gjorde att jag trodde att infarkten var nära. Så var inte fallet den här morronen heller. Jag petade i mig min frukostfil full av färska bär, nåt som brukar lindra illamåendet. Det blev bara en mugg kaffe.

Mörk morron med illamående, men en stunds läsning i mörkret, fil med färska bär och en mugg kaffe blev det.

Är min handske kastad? Den här låg på trottoaren och den är i alla fall inte min.

Tre grader visade termometrarna när jag gick. Jag fick ta en tröja under jackan och handskar för första gången. Det är oktober, ja… Höst 2025, höst i livet. Det känns som om min personliga handske är kastad, för jag orkar inte ha det så här länge till. Det blir liksom ingen skillnad. Jag kan må bättre några dar och det är ju skönt, men jag har ingen att dela dessa dar med. Så när jag mår sämre känns det bäst att vara ensam så att jag  bara kan ligga på soffan och glo, helst. Vad är det för liv???

Igår telefonerade jag en kvart med vännen FEM angående diverse inför helgen. Jag är så glad och tacksam att hon och Finske Pinnen kommer, men jag är rädd att jag ska känna mig dålig och inte orka vara nån bra värdinna. Det blir ju viss omställning från att vara en till att vara tre. Bara att bädda om kan vara jobbigt, för de får ju givetvis ta mitt sovrum med dubbelsängen så tar jag enkelsängen i gästrummet.

När jag traskade iväg i morse hade busshållplatsarbetarna förflyttat sig till stället på trottoaren där den tidigare hållplatsen var, det vill säga i ena hörnet av trottoaren vid stora parkeringen. Trottoaren var avstängd igen, gatan delvis avsmalnad av väghinder etc. Det var knappt öppet in till parkeringen. Det hade varit intressant att studera kaoset genom ett fönster idag. Hoppas att de blir klara till i morrn när mina kompisar kommer med sin bil för att parkera. De var definitivt inte klar i kväll när jag kom hem.

På jobbet var det möten hela förmiddagen. Under det andra mötet kom sms om att det var finbesök i huset, men jag kunde inte gå ner på entréplan förrän efter klockan tolv. Då läg han där, Baldur, på den röda filten som hans företrädare Bruno låg på, och var så söt, så söt. Och nog visste även Baldur att tanten hade vildsvinsgodis i fickan… Några nya kommandon som ”ligg” och ”tack/tass” hade Baldur inte lärt sig, men sitta fint och se helt bedårande ut kan han. Dagens bästa!

Men du…

Vad har du i fickan, tanten?

Godis, tack!

Lunchen blev en aning sen. Först 12.30 dukade jag fram på skrivbordet. Men den var inte särskilt annorlunda än vanligt. Och jag blev mätt även idag.

En vanlig jävla skrivbordslunch på jobbet.

Kanelbullefika med rara T, dagens nästbästa efter Baldurgoset.

Dagens näst bästa efter Baldurgoset var eftermiddagsglassfika med rara T. Fast idag passade det inte så bra med glass utan det blev kanelbulle. Och på den godingen stod jag mig arbetsdagen ut.

Inte var jag särskilt hungrig när jag kom hem och det var bra eftersom jag hade lite att styra med. Men först vilade jag en stund. En kort stund. Jag insåg nämligen att det är varning för frost i natt och då behövde blommorna från balkongen in. Så det var bara att släpa in de tre pelargonerna och ställa i köksfönstret. (Jag ska fixa lite finare där vid annat tillfälle.) Busk-Margit, min tomatplanta, hade ett litet tomatembryo, så jag ställde även den i fönstret. Olivträdet står innanför balkongdörren.

Lite stökigt i köksfönstret, men det ska jag fixa vid annat tillfälle. Nu står i alla fall pelargonerna från balkongen där.

Därefter insåg jag att det var dags att ta hissen ner till garaget. Bilen och jag gjorde sen en snabb utflykt till Anna för att hämta ett verktyg, en häftpistol. Tyvärr blev det inget gos med Tisslingarna, men det var jag inställd på. Det var häftpistolen jag behövde låna. Lik förbaskat saknar jag dem massor fortfarande. Lucifer är dessutom lite klen just nu, vill inte äta sin specialkost och är taskig i magen. Mammisens lilla pocke… Suck…

Anna och jag har gemensam vårdnad om vår häftpistol. Nu behöver jag den i helgen.

Jag var fortfarande inte hungrig när jag kom den andra gången, så medan det var ljust täckte jag in balkongsoffan med dess blåa presenning från förra året.

Balkongsoffan har fått på sig sin blåa presenning.

Inte heller det gav aptit, men medicinen skulle ju intas. Det fick bli till ett glas Pro Viva och ett skrynkligt äpple. Sen värmde jag på kaffet från i morse och drack medan jag skrev det här inlägget. Men jag har tagit fram några bitar ost som jag tänkte inta till kex och jag har öppnat en flaska rött som står och luftar, för gissningsvis blir jag väl hungrig nån gång. Och ett glas vin blir jag inte uppkäftig av.

∼ ♦ ∼

Ljud…

I morrn väntar distansarbete som vanligt, det är ju torsdag. Det är bara hela vecka 45, det vill säga den 3 – 7 november, som jag måste vara på jobbet alla fem arbetsdar – det måste alla på avdelningen. Men på jobbet kan jag inte skriva, knappt läsa korrektur eller annat för att jag blir störd hela tiden av prat, ofta flera diskussioner samtidigt, och ljud. Visst måste folk få prata jobb, men man kan sänka rösten eller ännu bättre gå iväg om man behöver prata en längre stund (alla har bärbara datorer om såna behöver vara med). Vidare kan man försöka undvika att prata om privata och personliga saker, sina fritidssysselsättningar med mera när det är flera i rummet som inte är involverade i samtalet. Att ha telefonen på ljudlöst men med vibration borde vara en självklarhet, men det är det inte för alla. Och om det ringer, svara, men gå till en ”telefonhytt” och prata. Några enkla ”tips” som tyvärr endast ett fåtal personer följer. Så… därför ska jag ägna torsdagen åt att skriva min artikel efter tisdagens intervju och även avnjuta en godare fisklunch på lokal med en person som var min chef en gång, nu en arbetskamrat men chef på en annan avdelning.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… mina enkla tips för livet i öppet kontorslandskap en gång till, nu i punktform:

• sänk rösten om du måste prata jobb
• behöver du ha en längre jobbdiskussion, gå iväg till annan plats
• undvik att prata om personliga och privata saker och fritidssysselsättningar – alla vill inte veta allt
• ha mobilen på ljudlöst, men med vibration
• om det ringer, gå till en ”telefonhytt” och prata

∼ ♦ ∼

Livet är kort.