OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en bok om sorg och kärlek, baserad på en verklig händelse, enligt baksidestexten.

Sommaren 2025 var en sommar när jag gjorde många litterära second hand-fynd. Det har jag konstaterat åtskilliga gånger här. En författare vars böcker jag ibland köper nya, ibland hittar second hand är Maria Ernestam. Hon är en av våra svenska bästa nutida författare som inte skriver kriminalromaner. Men hennes romaner kan vara spännande ändå, på andra sätt. På Erikshjälpen hittade jag boken Alltid hos dig. Boken kom ut 2008, i pocket 2009 (jag köpte pocketboken). Inte helt ny, alltså. Men den handlar om sånt som är tidlöst även om detta på sätt och vis är en historisk roman.

Plötsligt händer det. Ingas man får en hjärtinfarkt och dör. Under två år tränger hon undan sin sorg. Men en elak kommentar gör att allt rämnar. Hon flyr till familjens/släktens sommarställe på Marstrand för att få lite ro. Där hittar hon en låda med papper, tidningsurklipp och ett brev från Kenya 1916. Hon blir nyfiken och börjar göra efterforskningar som för henne till början av första världskriget. Plötsligt förstår hon att en annan kvinnas öde har påverkat hennes eget liv mer än hon kunnat ana. Den här boken handlar om sorg och förlust, vänskap och kärlek.

Kanske var den här boken lite för tung för mig just nu. Samtidigt har jag ingen lust att läsa lättsamma romaner. Författaren själv hörde av sig till mig på Instagram och önskade mig fina lässtunder och att hon hoppas att boken kan stötta mig när jag bäst behöver det. Vidare berättade hon att boken ligger henne nära och varmt om hjärtat. Så då tog jag detta till mig och fortsatte läsa.

Handlingen hoppar lite i tiden. Först får läsaren följa Inga när hennes man just dött. Nästa hopp blir tvåårigt, när Inga flyr till sommarstället där det finns många minnen från barndomen. Men plötsligt är det 1959 och berättaren en äldre kvinna som är döende.

Ganska så mycket i början av boken läste jag några rader som träffade mig rakt in i mitt trasiga hjärta. Jag bara måste citera!

”[…] Ingen vaknade upp på morgonen och började med att kontrollera hjärtat och log ett glatt leende för att det slog. Trots att det var vad varje människa borde göra. Glädja sig åt att det egna hjärtat slog. Eller, om inte det gick, glädja sig åt att hjärtat slog hos dem man älskade. […]

Tänkvärt… 

Och så det här, jag som vidhåller att min pappa besöker mig i skepnad av en talgoxe:

”[…] Med pappa hade det varit annorlunda. Några veckor efter att hon förstått att han aldrig mer skulle komma tillbaka hade hon sett en ensam fågel sitta och sjunga i ett träd. Det var en så tydlig hälsning att den hade hjälpt henne att minnas det lyckliga. Pappas själ kunde fortfarande sjunga. […]

Vackert…

Men utöver att det finns vackra passager i boken och att den är välskriven är det en riktigt spännande bok med många kringelikrokar och massor av hemligheter. Här skildras också kvinnors ibland tuffa liv – och handlingskraft – i det förgångna.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Andra böcker jag läst av Maria Ernestam:

1. Den sårade pianisten
2. Innanför murarna
3. Busters öron
4. Tjuvlyssnaren

Livet är kort.