OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

De säger att summan av lasterna är konstant. Jag skulle vilja säga att summan av krämporna är det. Igår kväll höll jag ärligt på att börja grina. Knappt hade värsta ryggvärken släppt så kom djävulen och slog klorna i min vänsterfot, den jag har (haft) hälsporre i. Jag klarade av att sitta längre stunder igår och bestämde mig för att se säsongsstarten av Vem bor här?, ett timslångt program. Men plötsligt under programmet, när jag skulle hämta lite påtår, satt som sagt själva fan i vänsterfoten. Nu sitter han inte längre under utan på ovansidan. Smärtan var brutal! Det slutade med att jag fick ta en värktablett, en sån som doktor Noll skrev ut hösten 2024 när jag hade ryggvärk. Den där substansen omvandlas till morfin i kroppen… Till sist somnade jag. I morse hade smärtan lagt sig något och jag kunde gå. Jag kunde både ta mig ner för de tre trapporna hemma och gå upp till jobbet. Men morfintabletterna tog jag med i ryggsäcken eftersom jag ju både skulle klara av att ta mig till Sjukstugan i Backens hjärtmottagning och senare hem senare under dan.

I min vänsterfot bor visst djävulen…

∼ ♦ ∼

Jag stapplade upp försiktigt i morse. Knappt kunde jag gå, men efter en stund blev det lättare. Rörelse i lagom mängd är visst bra för foten. Under frukosten la jag den högt på stolen mitt emot medan jag slevade i mig fil och läste.

Tisdagsfrukost med upplagd fot under bordet.

Det blev faktiskt bokbyte igår kväll. Jag bestämde mig för att fortsätta läsa och avsluta Thomas Engströms serie om Ludwig Licht och gick från norr till öster, denna gång om avgrunden. Ytterligare en pocketbok som jag fyndat second hand och som är lätt att ha med i ryggsäcken till jobb och sjukvård, till exempel.

Bokbyte från norr till öster, om paradiset respektivet avgrunden.

Mulen tisdag vid floden.

Den här tisdagen i augusti var lite mulen, men jag fick ändå dra för gardinerna i vardagsrummet så att inte ljusen i kandelabrarna böjer sig av nån solstråle som möjligen kan leta sig in. Att ta tröja, däremot, var överkurs, för det var nog en femton, sexton grader. Så där haltade jag förbi floden och uppför Carolinabacken och svettades som fan.

På jobbet ägnade jag en god stund åt att beklaga mig inför Stora A medan jag packade upp och startade min utrustning. Sen var det bara att köra på.

Som tur var bjöd dagen bara på ett enda möte och jag hade inte världsamycket på g. Fokus idag var på besöket i vården. Jag var orolig och spänd. Vännen FEM hörde av sig igår kväll och ville ha avstämning i kväll och mammakusin M hörde av sig idag. Hon ska också på läkarbesök i veckan så vi ska höras i helgen. Även Anna och Ewa skickade sms idag. Skönt att så många bryr sig!

Före lunch la jag upp en artikel som ska publiceras under morgondagen. Detta höll på att ge mig utmärkelsen Ny på jobbet. Tur att jag har snälla arbetskamrater som visar mig tillrätta.

Lunchen blev sedvanlig och efter den väntade jag i princip på att det var dags att gå.

Skrivbordslunch på jobbet med Öster om avgrunden efter att jag nästan fått utmärkelsen Ny på jobbet.

∼ ♦ ∼

Lugnande läsning i väntrummet.

Jag tar alltid gott om tid på mig när jag ska gå till Sjukstugan i Backen för en vet aldrig om en behöver springa runt där och leta efter rätt ställe. Det behövde jag inte idag. Inte heller behövde jag betala, för jag har frikort. Därför kunde jag sitta och försöka lugna ner mig genom att läsa i väntrummet. Det var bra.

Vidare fick jag ta EKG den tid jag skulle och sen fick jag träffa min kardiolog den tid jag skulle. Men det hade blivit fel, för jag skulle ha fått en återbesökstid hösten 2024. Jag fick en grundlig genomgång av provsvar och EKG. Vi hade ett bra samtal om mediciner och biverkningar. Jag betade väl kanske av halva listan med frågor och tankar som jag hade med mig. Doktorn lyssnade på mig. Han hörde vad jag har för mål, men att minska doser eller sluta med mediciner går inte. Dels har jag så hög strokerisk och dels har jag svarat så bra på en medicin. Därför… ska jag senare i höst bli kallad till ett ingrepp som, om det lyckas, gör att jag slipper en medicin genast och en annan om ungefär ett år. Det skulle innebära att jag får en del av mitt gamla liv tillbaka. Ändå tvekar jag. Eller nej. Jag har faktiskt inget val. Som det är nu orkar jag varken jobba eller leva. Vi tog i hand och doktorn lovade att inte acceptera några rymningsförsök från min sida.

I kväll ska jag smälta allt detta och ventilera med FEM. Sen ska jag äta nåt ungefär när det här inlägget publiceras och ta min medicin. Och i morrn går jag till jobbet som vanligt… Om jag lever.

Bara det att när jag gick mötte jag fru D. Det är hon som ger mig förebud om D som i Död… Men det vore väl själva fan om jag inte skulle få leva ett tag till! Jag menar, alltid retar det/jag nån.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.