OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Lördagskvällen ägnade jag åt att försöka massera bort ryggontet. Jag gjorde en oförsiktig rörelse tidigare på dan. Smärtan var skarp som en kniv i ryggslutet. Sen kände jag inte av den så mycket under dan, inte förrän jag skulle resa mig från Annas kökssoffa där jag hade suttit och fikat. Under kvällen hemma satt jag med massagekudden påslagen bakom ryggen i fåtöljen, men det hjälpte inte så mycket. Jag fick ligga ner i soffan, helt enkelt, och glo på Brottsplats Bradford på SvT Play. Tre av totalt sex avsnitt har jag sett av den här moderna och ganska råa brittiska polisserien. Vid midnatt gick jag till sängs och sov hyfsat bra i natt.

Modern och rå brittisk polisserie.

∼ ♦ ∼

Nu är det snart slut på min långa sommarledighet. Fem veckors semester plus helger är förbi. I morrn ska jag gå till jobbet (om inte ryggen jävlas för mycket). Det är inte klokt. Fem veckor kändes som en evighet, nånting jag både fruktade och längtade efter. Den här långledigheten var emellertid så mycket bättre än den i vintras. Visserligen mådde kroppen inget vidare de första två veckorna i juli. Ett miljöombyte som inkluderade i princip total vila gjorde dock susen. Efter Motalaresan till vännerna FEM och Finske Pinnen orkade jag faktiskt ta mig för saker i Uppsala, både på egen hand och i sällskap.

Jag såg inte Brona i år, men en bild från juli 2024 får ändå illustrera årets Motalaresa.

Det enda molnet på himlen är att jag fortfarande blir osynliggjord. Jag har accepterat det bättre än tidigare, men jag kan aldrig tycka att det är helt OK. Det irriterar mig, även om det irriterar mig allt mindre. För jag finns. Jag existerar. Sen spekulerar jag förstås i skälen till osynliggörandena. Det kan hända att vissa människor bara stänger av för att de inte orkar. Eller för att de skäms eller för att de inte vet hur de ska hantera… mig. Och det, kära dagbok, det är inte mitt problem utan det ligger hos dem!

∼ ♦ ∼

Jag läste 100 sidor på 90 minuter i morse.

I morse vaknade jag till vid sextiden, men somnade om för att vakna av medicinlarmet 6.45. Sen somnade jag om igen, ovanligt nog, och sov till klockan åtta. Då fixade jag kaffe och gick tillbaka till sängen för att läsa. Det slog mig att jag läste cirka 100 sidor på 90 minuter. Det innebär att jag har ökat min lästakt, som tidigare låg på cirka 50 sidor i timmen. Givetvis påverkar innehållet och genren lästakten, men ändå. Det jag läser just nu är en svensk kriminalroman, Skuggvarg. Och nej. Jag tävlar inte vare sig med andra eller mig själv om att läsa snabbt, jag tycker bara att det är intressant. Det är nämligen många som tycker att de inte har tid att läsa och nästan lika många som tycker att jag ägnar för mycket tid åt att läsa. Hur andra gör skiter jag i och hur jag gör ska andra skita i. För mig är det bara lite intressant det där med tid och läshastighet, som sagt.

Söndagen jag vaknade till var solig, men blåsig och inte jättevarm, behagliga 20 grader ungefär hela dan (utom i direkt sol, förstås). Idag behövde jag ta mig ut och röra på mig för ryggens skull. Och så behövde jag handla en ny kolsyrepatron, middagsmat och några rätter som jag kan äta den kommande veckan. Från och med i morrn och fyra veckor framåt har jag inte tillgång till hiss, men jag kan inte göra som vissa andra bunkra sanslöst mycket mat och andra förnödenheter. Personen jag tänker på är säkert en sån som var med och tömde hyllor på konserver och toapapper i början av pandemin. Jag har ingen rädsla för att svälta ihjäl, jag har en kropp med mycket fett att förbränna. Söndagsfrukosten bestod av fil med bär och flingor, som vanligt, samt den andra halvan av ostfrallan jag inte åt igår, med räkost på. Hopptisarna och Skuggvarg var mitt sällskap.

Söndagsfrukost med ostfralla från igår, fil, Hopptisarna och Skuggvarg.

Jag köpte bara det som stod på min elektroniska handlingslapp.

Så dagens utflykt och lilla äventyr blev till Korgtassen. Jag köpte inget som inte stod på min elektroniska lapp. Det blev fyra frysrätter som ju är bra att ha i frysen att ta till om ork och fantasi på matfronten tryter. Det gör det rätt ofta, även i afton.

Eftermiddagen tillbringade jag på soffan. Jag hade ett långt samtal med mammakusinen M. Det är så roligt att prata med henne. Inte för att vi har massor av spännande saker och upplevelser att berätta om, utan för att vi fattar hur det är att inte orka, men att när vi gör nåt, blir det ofta väldigt uppskattat av oss. Sen utbyter vi fikatips och det kanske inte är det bästa för nån av oss. Men skit samma! Jag hade tänkt ta en slät kopp kaffe på eftermiddagen. Så blev det inte – det fanns ju Ballerinakex i skafferiet. Perfekt med lite påfyllning av energi så att jag orkade läsa. Snart var jag halvvägs i Skuggvarg.

Eftermiddagsfika med Skuggvarg och ”ballisar”.

Till kvällen fixade jag käk. Eftersom det var söndag snodde jag ihop en trerättersmiddag – SANT! Förrätten bestod av matjessill med gräddfil och gräslök på knäcke, huvudrätten var kyckling och klyftpotatis från Dafgårds och desserten hasselnötsglass från Triumfglass med Mc Vitie’s digestive och hallon från Slottsträdgården. Ja jisses. Jag blev mätt!

Sillknäcke till förrätt…

…kyckling till huvudrätt…

…och hasselnötsglass till dessert.

∼ ♦ ∼

I morrn är det måndag och jag återgår i statens tjänst. Men det är bäst att du inte bråkar med mig, för då kan du åka fast för våld, hot eller förolämpning mot tjänsteman. Våld och hot var straffbart tidigare, men förolämpning är ett nytt brott från och med den 2 juli 2025. 

Min långa sommarledighet är slut och jag har inte ett skit att se fram emot mer än att jobba. Men jag har 15 semesterdagar kvar ifall nåt spännande skulle dyka upp, vilket jag dock inte räknar med.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.